Hjärtinnerligen trötta på krig – det var vi alla. Själv var jag nio år när andra världskriget bröt ut den där septemberdagen 1939. Hitlers styrkor invaderade Polen och helvetet bröt loss.
Inte så påtagligt här hemma i lilla Bengtsfors, men visst infann sig ganska snart ett antal vedermödor vi inte var så vana vid.
Mamma brottades med mörkläggningsgardiner och ransoneringskuponger och vid sulfitfabriken, där pappa jobbade, drabbades man ofta av driftstörningar p.g.a. uteblivna råvaruleveranser.
Men framförallt var det osäkerhet och otrygghet, som utgjorde ett icke välkommet inslag i vår vardag. De vuxna pratade om krigets fasor och ofta fick de det att låta som om det bara var en tidsfråga när Hitler-Tyskland skulle knacka på porten till Svea rike. Förresten skulle de nog inte knacka, de skulle nog klampa in ändå.
Men nu hade det gått sex år sedan krigsutbrottet. Så mycket som hade hänt! Vi hade matats med dagliga rapporter om död och lidande och på senare tid hade vi också fått aningar om nazisternas ofattbara förintelseläger. Och så mitt i mörkret: en gryende förhoppning om fred!
April 1945 gick mot sitt slut. Tyskland vacklade, var helt klart på väg att falla. Ryktet spreds att Hitler begått självmord i sin Berlin-bunker och den 7 maj kunde den nya kvällstidningen Expressen basunera ut att Nazi-Tyskland kapitulerat på samtliga fronter. Äntligen FRED i Europa!
Själv har jag nyss fyllt femton år och är elev vid Samrealskolan i Bengtsfors. Sedan ett par år spelar jag klarinett, bl.a. som medlem i Bengtsfors musikkår och när jag nyss satt och övade på mitt instrument kom mamma och förklarade att hon mött Filip ”på Posten” Johansson. Filip var musikkårens eldsjäl och allt-i-allo, någon hade skämtsamt uttryckt att han var såväl ordförande som sekreterare och kassör i kåren. Han var brevbärare på dagen och skrev noter på nätterna!
Nu hade alltså Filip låtit meddela att samtliga medlemmar i musikkåren skulle vara samlade och uppställda framför kommunalhuset senast kl. 18.30 denna måndag 7 maj 1945. En stor fredsmanifestation hade i en hast planerats och den nyligen återuppståndna musikkåren skulle naturligtvis finnas på plats.
För mig var det spännande, jag var yngst i gänget och hade verkligen mycket att lära. Vi hade bara övat tillsammans vid några enstaka tillfällen, annars hade musikkåren sovit törnrosasömn i flera år. Men för några dagar sedan hade vi framträtt på såväl Valborg som första maj och – jodå, inte lät det väl så illa.
Samling redan om en halvtimme! I en hast packar jag ner min klarinett och aktuella noter, slänger mig på cykeln och sätter fart mot centrum. Och jag är verkligen inte ensam. Folk kommer gående och cyklande från alla väderstreck och det gemensamma målet är torget.
Nyheten om fred hade spridits med rekordfart. Under de senaste dagarna hade man nog haft på känn att kriget snart var slut och några framsynta män i köpingen med kamrer Johannes Lind i spetsen hade skissat på en firandehögtid, som skulle hållas när det hela var över. Och nu var det dags.
Kriget var slut, Norge var befriat. Detta meddelande hade gått ut på radion vid halv tretiden. I ortstidningen Dalslänningen hade en uppmaning tidigare gått ut att när freden väl var ett faktum skulle samhällets alla flaggor gå i topp.
Samtidigt hade man kungjort det fredsmöte på torget som jag själv nu är en del i. Och vi är verkligen många. En gubbe i trängseln menade att vi nog är minst 1500 personer.
Så blir klockan halv sju och klockringning startar borta vid Bengtsfors kyrka. Några minuter senare är det musikkårens tur, vi klämmer i med en taktfast marsch. Runtomkring oss trängs massor av folk, man håller uppenbarligen på att ordna till något som skall bli ett demonstrationståg – eller snarare ett triumftåg – för fred i Europa.
I vimlet skymtar jag några kompisar som gör sig marschklara bland missionsförsamlingens ungdomsavdelning Våra Pojkar. Våra Flickor verkar för övrigt också hunnit samlas liksom massor av körsångare – jag känner igen medlemmar från såväl kyrkokörer som manskörer.
Framför oss ställer nu upp en mäktig fanborg med svenska, norska, danska och finska flaggor. Allra längst fram står de båda polismännen Fredriksson och Andersson och bak dem står en norsk polisman med en norsk fana. Det är Fritz Meydal Pedersen från Oslo, som på besök hos släktingar i Bengtsfors fått höra att hans hemland är befriat.
Så sätter vi oss i rörelse. Vi har två marscher som vi spelar omväxlande längs den utstakade vägen. Vi går över järnvägsbron och vid Nygårdsplatsen svänger vi till vänster upp mot ”Lalins hörna”. Där tar vi till höger och går Franserudsvägen ner mot nästa ”hörna” – Martinssons. Så går vi Storgatan tillbaka mot kommunalhuset och torget där vi går backen ner mot Centralen. Efter marsch genom ”staden mellan broarna” går vi över nya bron tillbaka till vår startplats.
Så har musikkåren gjort sitt, men jag stannar kvar på torget där ett i all hast sammansatt högtidsprogram tar vid. Först sjunger vi alla unisont psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” med en sådan intensitet att jag tror det hörs ända till Billingsfors.
Många talare står i kö för att få hylla freden. Främst är det kyrkornas män som skall tala. Där är t.ex. frikyrkopastorerna Wallinder och Löfgren tillsammans med statskyrkans Järbel och Stornäs.
Det blir mera sång. Nyss sjöng Bengtsfors Manskör om ”Mandom, mod och morske män” och nu går alla körerna samman och framför både norska, danska och finska nationalsångerna. Hur har de hunnit med att öva in dessa? Kanske har de haft dem i beredskap under några veckor.
Turen är kommen till Johannes Lind. Hans tal är kort och kärnfullt. Han erinrar om alla fasor och allt lidande Europa utsatts för under det andra världskrig som plågat länder och människor så länge. Som avslutning på sitt tal utbringar han som sig bör ett leve för ett fritt Norden.
Efter Linds fosterländska hyllningsord har det blivit dags att sätta punkt för fredsmanifestationen och alla på torget enas i den svenska nationalsången. Och visst kan jag väl skönja en och annan glädjetår på kinder innan ”Du gamla, du fria” klingat ut.
Men firandet vill liksom inte ta slut. Folk blir kvar i små grupper kring torget. Feststämning råder och caféerna fylls snabbt av fikasugna medborgare. En och annan beger sig till hotell Mårten, kanske för att fira freden med andra drycker än kaffe.
Själv dröjer jag mig kvar tillsammans med flera killar och tjejer i min egen ålder. Till slut är vi så många att vi startar ett eget demonstrationståg! Vi går samma väg som tidigare under kvällen och om vi nu inte är så många som förut är vi nog både livligare och ljudligare. Och visst är det tillåtet en dag som denna att visa lite spontan fredsglädje.
Längst fram bär en av oss den norska flaggan medan vi har musik i form av dragspel och en stor bastrumma! Och ”Ja, vi elsker” klingar lika vackert som ”Daggstänkta berg” ur späda flickstrupar och målbrottshesa gosshalsar.
Men även en magisk kväll tar slut.
I morrn är det för mig en vanlig dag i Bengtsfors Samrealskola.
Nåja – inte alldeles vanlig, det är ju FRED!
Tomas Sannebro
Källor: Nils Josefssons böcker i serierna På Bengtsfors och Nisses Spegel samt Dalslänningens arkiv.