I min barndom var radioapparaten en stor trälåda som mestadels ruvade tyst i ett hörn av huset. Då den användes lyste en liten lampa upp ordet Motala och en knarrande röst hördes, inte sällan Sven Jerring med programmet Barnens brevlåda som började sändas redan 1925. Det var övervägande program där det talades på min barndoms radio. Allt från kvällsandakten till dagens dikt och oftast var det vädret och väderleksrapporten som var på.
Denna ruvande låda besöktes alltid några minuter innan väderleksrapporten sändes. Kontakten sattes då i det elektriska uttaget i väggen och sedan tog det någon minut innan lampan i radion tändes och ljudet tonade ut. Ibland kunde det hända att man fick höra Tolvslaget och raskt därpå Dagens dikt på köpet eller möjligen uppräkningen av Land och sjöväder innan rätta väderleken kom.
Men det var något tryggt med Sjörapporten. Att få höra och veta att Sandgrund skulle få dis och dimma och dålig sikt, att Ålands hav och Qvarken gick mot växlande molnighet och att det skulle bli sydvästlig vind över Vänerns norra udde.
Musiken på radion på 50-talet var kanske inte så mycket att ropa hej över. På eftermiddagarna fanns Grammofontimmen, drygt tio melodier som eventuellt började med Flottans defileringsmarsch, fortsatte med Brasiliansk ukulele, dragspel med Svarte Rudolf för att mitt i timmen bli amerikansk med I´ve got you under my skin.
Fram mot slutet av grammofontimmen hade den kulturella nivån sjunkit så lågt att Tore Skogman eventuellt fick flåsa fram Jämtgubben och Siw Malmkvist kanske kunde framföra Tunna skivor.
Hällebäcks gård och enslingen på skäret
Annars kom radion till femtiotalshemmen med följetongen Hällebäcks gård av författarsynonymen Sigge Stark, med mysserien Lilla Fridolf och jag, och med den lite vassare Enslingen på skäret, där Gösta Bernhard samtalade med en bitsk Stig Järrel om aktuella ting och om livet. Stig Järrel smackade hemtrevligt med läpparna innan han drämde i med dräpande repliker som Gösta Bernhard försökte antingen dämpa eller uppförstora.
1945 startade Frukostklubben med gäster och med Kaffe-Petter och Sigge Furst. Så kom det ena populära programmet efter det andra. Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, 1959 gav Tage Danielsson idén till programmet Sommar och snart kom musik på listor. Försäljningslistan Kvällstoppen, Tio i topp, Svensktoppen och så semesteravbytaren Sommartoppen. Som leddes av Edsbördige Pekka Langer, en slagfärdig herre som döpte Elvislåten Crying i the chapel lite vanvördigt till gnället i kapellet. Han kallade även Alma Cogans hit Tennessee Waltz för tennisvalsen.
Sveriges bilradio med Carl-Gunnar Hammarlund var en given lördagshöjdare liksom Ring så spelar vi med dragspelaren Hasse Tellemar och med skivletaren Kjell Frödeberg som sprang runt och letade grammofonskivor i radions grammofonarkiv.
Den stora trälådan i hörnet som kallades radio krympte och fick ben. Radioapparaten blev till transistorradio och fick följa med på badstranden, på utflykten, till flick- och pojkrummet och lyssnandet visste inga gränser.
En halv miljon radioapparater såldes i Sverige 1959 och de flesta var transistorapparater.
Lägligt kom också ungdomsmusiken i form av rocken och rockens stjärnor. Rock around the clock med Bill Haley and the Comets blev en banbrytare. One, two, three o´clock, four o´clock, rock. Five, six ,seven o´clock och så vidare.
I Sverige fick Owe Törnqvist ikläda sig rollen som första rockkungen med bland andra låtar som Varm korv boggie och Anders och Britta.
Vem var bäst, Elvis eller Tommy?
Ungdomstidningen Bildjournalen gjorde vad de kunde för att en konkurrenssituation skulle uppstå mellan Elvis Presley, USA, och Tommy Steele från England. Elvis fick tidigt ett övertag med Jailhouse Rock och King Creole.
I Bildjournalens lista över skivförsäljningen i början av augusti 1958 har Elvis ett klart övertag. Han ligger på andra plats med Treat me nice och Hardheaded woman. Av Tommy Steele finns inte ett spår men den som knipit första platsen är Little Gerhard med låten Buona Sera. Alice Babs ligger fyra med Sugar Time. Men i nästa nummer av Bildjournalen intygar Little Gerhard att Elvis Presley är hans stora favorit.
Den stora musikrevolutionen kom 1963 då främst engelska grupper började inta förstaplatsen på Tio i Topp. Gerry and the Pacemakers inledde med How Do You Do It, i maj 1963. Sedan kom The Beatles med She Loves You, i november. 4 januari 1964 kom I Want to Hold Your Hand. I februari släppte The Beatles All my loving. I mars kom Can´t buy me love, och i december dök The Rolling Stones upp med Tell Me.
Efter det här blev listorna aldrig som förut, de dominerades totalt av långhåriga popmusiker, oftast män, de flesta från England, oftast i grupper om fyra eller fem, oftast med minst tre gitarrer och trumset.
Inte nog med att det blev många gitarrer på scenen. De blev elektriska precisionsinstrument, det levererades solopartier skarpa och vassa, en helt ny musik kom för att stanna. Ungdomens egen musik.
I Sverige dominerade The Hep Stars, åtminstone genombrottet för den nya musiken. The Hep Stars hade ett enormt ös på scenen och på skivorna och vid tiden för ungdomsmusikens tillkomst hade de vid ett tillfälle tre låtar bland de fyra första på Tio i topp.
The Shanes från övre delen av Sverige var tuffast och Tages från Göteborg var sötast. Därutöver fanns ett otal band och konstellationer, allt från Ola and the Janglers till The Mascots. Oftast hette de något på engelska och oftast sjöng de på engelska. Oftast hamnade de i Bildjournalen, ibland på ett gigantiskt foto som kallades elefantbild.
Lokala band spelade upp till dans
Även lokalt tog ungdomsmusiken fart och band bildades, spelade sig samman och framträdde. I början på skoldanser men även på offentliga tillställningar. I början som förband men med tiden oftast med egna spelningar.
Ett av de Eds-band som kom till under mitten av sextiotalet var The Woodenshoes, (träskorna). Fyra skolgrabbar på gitarr och trummor som snart utökades med en sångare och blev fem.
– Vi spelade mycket på skoldanser och någon gång ställde vi upp på amatörtävling i Håbol och Bengtsfors, säger trummisen Bo Nilsson. Det blev mest låtar av Beatles, Tages och Hep Stars.
Woodenshoes bestod av bröderna Dan och Kaj Karlsson, Stig Hansson, Bo Nilsson och Ulf Johansson.
Ett annat Eds-band var The Sparrows som debuterade på en skoldans på Gamla Real. De hade repeterat i en av deltagarnas föräldrars källarlokal och när debuten kom blev det mycket Beatleslåtar.
– Vi staplade gamla radioapparater på varandra, tre och tre i stora boxar, säger Rune Johansson, bandets trummis. Men när vi spelat ihop lite pengar köpte vi Vox-förstärkare, sådana som Beatles hade.
Det rullade på för Sparrows och efter debuten blev det så småningom spelningar både Que Club i Göteborg och på nattklubb i Oslo.
Bandets medlemmar hette Curt Lång, Thomas Törander, Rune Johansson, Johnny Nilsson och Gert Tollesby.
En orkester som nådde långt var The Beatstones från Bäckefors. De fick spela in en singel med Stoneslåtarna You better move on och If you need me.
– Vi fick hjälp av Göteborgsorkestern Shakers med att spela in skivan, säger Morgan Ottosson, sångare i bandet. Skivan pressades i 250 spår men själva har vi inget exemplar kvar.
Beatstones bildades 1965 och höll på till slutet av 1967. De spelade bland annat som förband till The Hep Stars i idrottshallen i Ed och som förband till Shanes och tjejgruppen Plommons.
Gruppen var även ute på turneér och hade många spelningar på ungdomsgårdar i både Uddevalla och Lilla Edet.
Beatstones bestod av Morgan Ottosson, Ove Johansson, Karl-Ove Jonasson, Håkan Olsson och Kent Mossberg.
Karl-Erik Andersson
Källa: Presentationen av popbanden från Ed bygger på tidigare intervjuer.