Mitt i den dalsländska sommaridyllen faller Bengtsfors kommunalråd ned i den 17:e slussen och dör. Alla, till och med polisen, är övertygade om att det var en olycka. Utom Hanna, utarbetad advokat från Stockholm, som är övertygad om att hon sett hur någon slagit till kommunalrådet innan fallet ner i slussen - och att det rör sig om ett mord.
Det är upptakten i Frida Gråsjös Vatten över huvudet, som verkar ska bli första delen i en serie dalsländska mysdeckare – Morden vid 17:e slussen.
Det ska ärligt sägas att efter de första sidorna så var jag övertygad om att det var ännu en bok där såna där saker som struktur och disposition har fått företräde framför historien. (Fast jag gnäller också vanemässigt på att ingen skriver på ordentlig prosa längre, så jag är ju aldrig nöjd heller.)
En varm och rolig bok
Hur som helst så visade sig den första bedömningen vara djupt orättvis. Vatten över huvudet är en charmig, varm och rolig historia om ett gäng osannolika mordmisstänkta och en lika osannolik hjältinna. Och de där noggrant uppbyggda miljöbeskrivningarna som jag inte hade vett att uppskatta de första sidorna gjorde att jag helt plötslig kunde känna doften av den dalsländska sommaren utan att jag riktigt visste hur det hade gått till.
I Agatha Christies anda
Huvudkaraktären Hanna är utmattad och sjukskriven från jobbet som advokat i Stockholm när hon åker hem till Dalsland för att ta hand om sin morfar som brutit benet. Morfar Oskar är slussvaktare vid 17:e slussen i Södra Strandviken och när Hanna kommer på plats visar det sig att slussvaktarstugan blivit en samlingspunkt för byns alla föreningar och sociala evenemang.
Och bland de sociala och nyfikna grannarna döljer sig en mördare.
Hela upplägget är en blinkning åt mordmysterier i Agatha Christies anda med en hög misstänkta som har både motiv och hemligheter. Huvudkaraktären själv är något av en modern karriärkvinneblandning av Kitty Drew och Miss Marple, med uppdateringar i karaktärsdragskatalogen som hastiga tête-à-tête med gifta chefen i vilorummet på jobbet. (En högst personlig reflektion är att om det hade varit nån av förlagorna som ägnat sig åt dylikt så hade det lätt varit Miss Marple, Kitty var alldeles för präktig.)
Hoppas på fler intriger
Hanna är en huvudkaraktär som växer på en, inte minst tack var den genomsympatiske morfar Oskar, och man blir mer och mer engagerad i både historien och huvudpersonerna ju längre boken går. Fonden av det dalsländska sommarlandskapet som historien utspelar sig mot är dessutom fantastiskt skickligt utarbetat.
Det här är en utmärkt hängmattebok för lata sommardagar. Och med den dramatiska entrén på bokens allra sista sida så hoppas jag på fler intriger i Södra Strandviken. Snart.