Toppenfint boende för de äldre – Granåsgården invigs

Envist knatar jag på uppför Bolldalsvägen i motvind och lätt snöfall. I ett och annat fönster hänger adventsstjärnor, det är ju 1:a advent! Jag är på väg till Bengtsfors färskaste stolthet, det alldeles nya ålderdomshemmet som blivit döpt till Granåsgården.

Jag skall besöka min gamle morbror Åke. Sedan några månader hade han varit inhyst i det äldreboende, som fram till för ett par veckor sedan funnits i en gammal kåk vid Franserudsvägen, i vardagligt tal benämnd Karlanda.

Tidens tand hade emellertid gjort Karlanda nedslitet, omodernt – rent av ovärdigt de äldre, som hade sin enkla boning i huset. Och nu hade de fått flytta in på Granåsgården.

Redan 1943 hade köpingens fattigvårdsstyrelse begärt en utredning i frågan om ålderdomshem. Alla var överens om att ett nybygge behövde komma till stånd och man hade att ta ställning till två olika placeringsalternativ, som kunde anses lämpliga.

Dels var det ett markområde vid kyrkan, dels ett i Bolldalen.

Efter att byråkratins kvarnar malt under några år kunde arkitekt Werner Johnsson presentera ett förslag till en byggnad med plats för 25 pensionärer.

Tomter i Bolldalen

Byggnaden avsåg uppföras på fyra av köpingen reserverade tomter i Bolldalen.

Och nu var det alltså december 1950 och min gamle morbror hade nyligen fått sin nya bostad. Och där gick jag och tyckte det skulle bli spännande att se hur han nu hade fått det i sitt nya hem. När jag når krönet på Bolldalsvägen ser jag den nya, eleganta byggnaden. Gult fasadtegel, två våningar, täta fönsterrader och cirka 50 meter lång.

Men – tydligen är det något speciellt som pågår. Jag verkar inte vara den enda besökaren till det nya ålderdomshemmet denna dag, utanför entrén och vid anslutande vägar trängs massor av bilar och mycket folk är på väg in i byggnaden.

Och jag lägger särskilt märke till en svart bil, modell större med registreringsnumret P1 – landshövdingens bil!

– Det är invigning här i dag, upplyser föreståndarinnan Gunvor Olsson, när hon välkomnar i entrén. Men gå du bort till din morbror och hälsa på, han bor i tredje dörren till vänster i korridoren rakt fram.

Jag gör förstås som hon säger. Och upplever genast den himmelsvida skillnaden mellan detta boende och det gamla Karlanda. Korridoren jag går i är både lång, bred och varm.

Från de elektriska ljusrören i taket flödar en riklig belysning över det mattbelagda golvet. I fönstren hänger gardiner i ljusa, rogivande färger och alla dörrar är breda nog för att ledigt ta sig in och ut med rullstol.

– Du må tro att här är fint, säger morbror Åke, när jag hittat fram till hans rum. Här har vi det så bra att det finns då inget mer att önska. Det är nästan som på det finaste hotell – en kan tycka att det nästan hade räckt med hälften!

Jag ser mig omkring. I rummet finns tvättställ med kallt och varmt vatten, en mjuk och bred säng, skrivbord, länsstol, en garderob med mera. Och i stället för rullgardiner, som väl numera får anses gammalmodiga, finns moderna persienner.

– Här på första våningen bor de manliga pensionärerna, berättar min morbror. Tanterna bor ovanpå! Och på varje våning finns ett hemtrevligt dagrum med öppen spis, där vi brukar träffas för att umgås och bara prata bort en stund. Där kan vi också lyssna på radio, handarbeta eller sitta och läsa. Och dagrummet här nere hos oss har skjutdörrar så man kan komma direkt in i matsalen. Eller kan man från dagrummet gå direkt ut på en veranda i söderläge. Där kommer jag nog att trivas till sommaren när solen ligger på!

– Det verkar väldigt välordnat allt här, men är det inte dyrt med ett så fint boende, undrar jag.

– Inget är ju gratis, men jag är ändå ganska nöjd med kostnaden. Jag betalar 150 kronor i månaden och äkta makar som har dubbelrum får punga ut med 250 kronor förklarar Åke.

Vi tar en liten promenad och ser oss om i byggnaden, morbror Åke och jag. Och vi kommer till ett litet så kallat kaffekök, där pensionärerna när de så önskar kan koka kaffe åt sig själva och sina vänner. Var och en har sitt lilla skåp, där kaffe, socker med mera kan förvaras.

Det visar sig att köpingens planerare även sörjt för personalen på bästa sätt. Föreståndarinnan, fröken Olsson, bor i en lägenhet i byggnadens östra del. Här disponerar hon två rum och kök samt badrum. Här finns också två biträdesrum med garderob och toalett. Köksavdelningen är väl tilltagen och i diskrummet finns en elegant, elektrisk diskmaskin!

– Kom och hälsa på min gode vän, ropar Åke en bit bort i korridoren och presenterar för mig en äldre herre.

Det här är Gustaf, han är Granåsgårdens konstnär och musikant och han skall få ett eget rum i källaren, som han kan inreda till ateljé.

På väggen framför oss hänger en tavla, Gustaf pekar på den och menar att han minsann kan måla snyggare saker.

– Jag vandrade i Dalarna och Jämtland i femton år och lärde mig måla, berättar Gustaf. Och målar jag inte så tar jag gärna en trudelutt på mitt fina dragspel. Det är av äkta konserttyp och kostade mej 900 kronor men det var värt varenda öre!

Gustafs grå lugg faller ned i pannan när han förklarar att han är stolt över de finfina möblerna han fått på sitt rum. De är faktiskt tillverkade i Bengtsfors på bröderna Carlssons möbelfabrik.

– Där förstår man sig på att skapa möbler, som är både snygga och slitstarka, menar Gustaf samtidigt som han får fram sin snusdosa och ser till att ladda in så att överläppen pekar rakt ut.

Nu hörs applåder längre bort i korridoren. Vi drar oss mot matsalen – och jisses så mycket folk. Finklädda är de allihop och den de nyss applåderat åt visar sig vara min gamle lärare Rudolf Lingvik, som är ordförande i fattigvårdsstyrelsen och dessutom har han varit ordförande i den byggnadskommitté, som sett till att Granåsgården nu kan invigas.

Rudolf – eller ”Rulle” som vi oftast kallade honom – har hållit invigningstal och nu är det tydligen dags för nästa talare att ta till orda, självaste landshövding Arvid Richert:

– Jag vill lyckönska Bengtsfors köping till att ha fått ett så fin ålderdomshem, säger landshövdingen. Den ljusa och trevliga inredningen ger ett gott intryck av ett riktigt hem så att de som bor här kan känna både trivsel och glädje. Jag vill också lyckönska de pensionärer som fått detta hem, som jag härmed förklarar invigt, avslutar vårt läns hövding.

Oskar Gustafsson, ”Rulles” bror med en kraftig och vacker sångröst, klämmer i med ”Den heliga staden”.

Vid pianot sitter hans svägerska Elna Lingvik. Men jag tar morbror Åke och farbror Gustaf i hand, tackar för besöket och lovar återkomma för en ny visit inom kort.

– Köp med dej wienerbröd från Arvids, säger Åke.

Ute hade det blivit mörkt. Men det nya ålderdomshemmet strålar av ljus i alla fönster. Snön har bäddat in hela Bolldalen i ett vitt täcke och en märkvärdig stillhet råder över skog och bygd. Förvissad om att morbror Åke får en varm och trygg ålderdom styr jag stegen hemåt.

Källor: Nils Josefssons böcker i serierna På Bengtsfors och Nisses Spegel samt Dalslänningens arkiv.

Tomas Sannebro