Tar man en tur uppför Valhallabacken upptäcker man strax, att där uppe på krönet ligger den kvar, den gamla folkparken. Byggnaderna är i stort sett intakta, där finns stora dansbanan med sitt spetsiga tak, där finns den mäktiga scenbyggnaden med hundratals sittplatser, där finns lotteribodar, gatukök, toaletthus och så förstås serveringslokalerna – hur många tusentals kaffekoppar har serverats där sedan parken invigdes 1929?
Inte var det lätt att lura ut serveringsdamerna på trappan för fotografering, men med lite övertalingsförmåga lyckades det. Från vänster Elly, Gunhild, Greta och Annie. Svea är kvar i k… Här är prislistan som Elly och gänget hade att förhålla sig till. Kent fyller på tombolornas vinsthyllor med nallar, fruktkorgar och kaffe, kaffe, kaffe. Ett samfällt ”Välkommen till Valhall” kommer från Arne och Nisse ”Viktor” när portarna slås upp för en ny parkkväll.
I Minnenas kvarter har vi kunnat röra oss fritt i både tid och rum. Vi har besökt många platser, som på ett eller annat sätt bär på sin historia, inte högljutt eller propsande på publicitet, men ändå av tillräckligt intresse för att inte omedelbart falla i glömska.
Om man börjar gräva sig några decennier tillbaka finns, trots närheten i tid, så mycket som känns främmande utifrån dagens perspektiv. Där döljer sig ett stort och brett persongalleri med de mest skiftande profiler.
Där finns miljöer som sedan länge är utplånade, byggnader som är utraderade, men också byggnader som lever än i dag, om än med annan användning än vad som ursprungligen var tänkt.
Parken sjuder av liv
Låt oss göra ännu ett språng i tiden. Nu landar jag i Folkparken Valhall en ljummen lördag i midsommartid 1967. Det är sen eftermiddag – eller möjligen tidig kväll – men parken sjuder redan av liv. Där ser jag Tage och ”Tarzan” på väg bort till vaktpersonalens eget utrymme. Det har blivit dags för dem att kränga på sig den speciella overall som visar deras rätt och skyldighet att ingripa närhelst någon får för sig att med knytnävarna störa den allmänna ordningen.
På en bänk i skuggan invid dansbanan sitter Arne och Viktor, uppenbarligen inbegripna i en djup diskussion. Och där skyndar över asfaltplanen Willner och Åke. Båda är på väg mot parkens huvudentré. Willner bär på ett grönt kassaskrin, som innehåller såväl entrébiljetter som växelkassa. I många år har han skött folkparkens biljettförsäljning medan Åke stått vid grinden och rivit biljetter.
Vid lottkioskerna står en traktor av modell ”Grålle” med släpvagn. Kent langar lotterivinster från släpet till damerna som står för lottförsäljningen. Rosa nallar i långa banor samt korgar fyllda av allehanda frukt och godis placeras snyggt på hyllorna och inväntar kvällens lyckliga vinnare. Bortifrån korvkiosken hörs skrammel i kastruller och burkar medan en angenäm doft av korv och senap landar i mina näsborrar. Snart är korven klar att servera!
Packar upp instrument
På såväl dansbana som stora scenen pågår uppackning av instrument samt soundcheck. Kvällens huvudattraktion blir Emile Ford, en populär brittisk sångare, som nått stora framgångar i hela Europa med en radda hits. Just nu prövar hans kompband några ackord ur låten ”Still” (som Galenskaparna/AfterShave långt senare skulle presentera som ”Sill”).
På dansbanan ser vi medlemmarna i aftonens dansband Hillbilly Five jobba frenetiskt för att få ordning på instrument och högtalaranläggning innan det blir dags att vid 20-tiden spela upp till kvällens första dans.
Så tar jag en sväng in i serveringslokalen. Här residerar några damer som vet hur slipstenen ska dras. För att ingen besökare skall bli missnöjd behöver förberedelserna skötas minutiöst. Hundratals hungriga och törstiga kommer att tränga sig på inom några timmar för att serveras äggsmörgås med ansjovis eller frestande bakelser och godbitar. Kaffe skall kokas och läskedrycker skall plockas fram ur källarförråden och visst är damerna väl medvetna om att dessa båda drycker – mer eller mindre öppet – kommer att blandas med en aning starkare varor. Förbjudet, förstås, men inte skulle det vara möjligt att avvisa någon från lokalen för en och annan överträdelse!
Med på tåget redan 1950
Trots en aning stress tar damerna en snabbfika och slår sig ner vid ett bord. Där är Elly och Gunhild, Greta, Annie och Svea. Jag blir själv bjuden på kaffekopp och bulle och snart är samtalet runt bordet i full gång. Det visar sig att Svea är den som har flest tjänstgöringsår i parkens servering.
– Jodå, jag var med på tåget redan 1950, minns Svea. På den tiden hade vi inte vatten indraget, så det blev att hämta hink för hink i en brunn här utanför. Vi diskade i en zinkbalja och tungt var det minsann att bära drickbackarna från lagret i källaren. Bråk och fylla i lokalen hörde till – det var bara att acceptera. Inte såg vi det som något arbetsproblem, precis!
Det visar sig att både Elly och Greta kommit till parkserveringen i början av sextiotalet. Båda trivs även om miljön kan vara stökig.
– Vi har alltid skojigt tillsammans när vi jobbar, menar Elly. Det finns en god kamratskap mellan alla oss ”parkarbetare”. Och det behövs nog ibland, de överförfriskade kan bli jobbiga att tas med. Och lite porslinskross får man räkna med.
Artisterna bjöds på kaffe
Elly berättar vidare, att det inte bara är parkpubliken som skall betjänas med serveringsdamernas tjänster.
– Artisterna bjuds på kaffe med dopp av parkledningen. Men bara en gång per kväll! Vill man ha kaffe fler gånger får man betala själv. Men se, det ville inte Siw Malmqvist, när hon besökte oss för ett par säsonger sedan! Hon ville serveras både före och efter sitt framträdande, men vägrade betala. Hur det hela avlöpte vet jag inte, hur som helst är det väl preskriberat nu. Ibland får vi polisbesök, de tittar till ordningen här i parken och naturligtvis skall de bjudas på kaffe!
– Vanligast är att vi bär ner artisternas kaffe till logerna, säger Svea. Men visst händer det att de i stället kommer till oss. Då vill de gärna sitta i köket och fika lite mer ostört. Ibland brer de sig smörgåsar och slår sig ner för en pratstund. Åke Grönberg dök upp hos oss för några år sedan, när vi höll på att plocka med stolar efter att golvet skurats. Åke uppfattade situationen och började genast plocka ner stolar från borden. Och Jan Sparring, den kristne operasångaren, kom hit med hela sin familj. De slog sig ner och fikade med oss och vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans.
– Köerna hit till serveringen kan vara besvärande långa i till exempel pausen på en operettkväll, menar Elly. Alla vill ha fika samtidigt och det innebär ökad stress för oss. Men de smartaste förbeställer sitt kaffe. Då är det bara att gå förbi kön och hämta färdig bricka. Sedan kan man slå sig ner vid ledigt bord eller – som många gör – ta med sig brickan till sittplatserna vid scenen.
Populär scen
Vi får nytt sällskap vid kaffebordet. Christer, som är sångare i kvällens dansband Hillbilly Five är uppenbarligen kaffesugen. Christer bor i Uddevalla, men har faktiskt sina rötter i Bengtsfors. Och rötterna består av pappa John ”Putte”, som var lokförare – och musiker. 20 år innan Christer debuterade Valhallaparken hade Putte härjat som värst vid dansbanan som trombonist i bandet Casa Loma.
Jag frågar Christer hur han och bandet trivs med att spela i Bengtsfors.
– Jo, det kan jag säga att hit kommer vi gärna! Vi har mycket spelningar runt om i trakterna och särskilt på västkusten, berättar Christer och nämner Ellös, Hunnebostrand, men även Granbacka och på vintrarna Långeds Folkets Hus som återkommande arenor för bandet.
– Parken här har ett anseende i musikerkretsar som en av de bästa, fortsätter Christer. Man är alltid ute i god tid med sina bokningar och allt fungerar bra arrangörsmässigt. Och viktigast – alltid mycket folk! Det sätter man stort värde på som dansband. Inte alltid är scenprogrammet det viktigaste, till exempel spelade vi här i fjol sommar en onsdagskväll. Inget scenprogram alls var inbokat den kvällen, ändå kom fler än tusen personer.
”Gamla meriter?”
Klockan går och Christer får brått till dansbanan för att inleda kvällens musikövningar. Serveringsdamerna försvinner lika kvickt, snart börjar allvaret även för dem. Själv ser jag så småningom till att få en sittplats vid scenen för att insupa Emile Ford och hans band. ”What do you want to make those eyes at me for” sjunger han och många bland de drygt tusen parkbesökarna nynnar med. Trivselfaktorn är hög även om jag själv inte är så imponerad. Kanske är Emile Fords stjärna dalande, kanske har han bränt sitt bästa krut och lever vidare på gamla meriter?
När scenshowen är slut blir det för mig några turer i trängseln på dansgolvet. En korv med bröd sitter fint innan jag styr stegen hemåt. Men en bit ner i Valhallabacken hör jag fortfarande Christers röst från dansbanescenen:
I remember the day
when the snow melted away
And the Great Snowman was wed.
He said ’Yes, I do’
and little Linda said it, too
and the Great Snowman was wed!
Tomas Sannebro
Källor: Herbert Edqvists Gamla bilder från Bengtsfors Kommun samt Nils Josefssons böcker i serierna På Bengtsfors och Nisses Spegel