Minns tillbaka på skolresorna på Bråtens skola

Sålde lotter med en docka som vinst: ”Pekade finger och flinade hånfullt”

Ett minne från skoltiden i Bråten är skolresorna med tillhörande lottförsäljning. Resor till Halden, till dåvarande Gravarna (numera Kungshamn) sedan med båt över salta vatten till Smögen, resor till Kinnekulle i Västergötland och Göteborg, kommer upp som minnesbilder.

I Göteborg besökte vi museer, vi åkte Paddan och besökte naturligtvis Liseberg. Vi åt också middag på restaurang Vita Bandet i Slottsskogen i stor matsal med vita dukar och höga glas.

Det är troligt att vi åkte på skolresa till Göteborg åtminstone två gånger under skoltiden för att hinna med allt detta.

Till Halden har jag ett minne av att vi reste något år den 17:e maj. Resan till Kinnekulle innebar även ett besök på Läckö slott.

Dessa resor finansierades till en del med lotteriförsäljning på en halv meter lång docka som kunde blunda. Dockan låg i en kartong som vi spände fast på pakethållaren och cyklade runt och erbjöd bygdens folk att köpa lotter inför dragningen. Det var inte helt bekvämt för oss pojkar i en känslig ålder att åka omkring med dockan på pakethållaren men skolresorna hägrade och det var ingen väg förbi. Jag minns att jag passerade två pojkar från en annan skola med dockan på pakethållaren och att de då pekade finger och flinade hånfullt.

En elefant i godsvagn

En kortare resa var då vi åkte Volvodroska från skolan i Bråten till Eds järnvägsstation för att se på en elefant som gästade samhället stående i en godsvagn. Ingen av oss hade sett en levande elefant, en spännande upplevelse, men även färden dit och hem i den stora Volvobilen var en stor upplevelse. Bilåkning var inte vardagsmat och varje detalj och finess hos den svarta droskan registrerades och bevarades i minnet. Elefanten bjöds på apelsiner av läraren och klassen såg med stora förvånade ögon på det ovanliga djuret som sömnigt tuggade i sig frukten.

Elever från Bråtens skola på skolresa åker Paddan-båten under Göteborgs broar. Bland de resande     på båten finns bland andra busschaufför Reimer Ferdinandsson, läraren Sigfrid Eklund och eleverna Roy Melin, Nils Johansson, Kent Johannesson, Johnny Wiklund, Karl-Erik Andersson, Karl-Erik Holm, Arne Johansson, Kerstin                         Örtemark, Gerd Andersson, Ingegerd Bäckman och Lilian Blom.
Elever från Bråtens skola på skolresa åker Paddan-båten under Göteborgs broar. Bland de resande på båten finns bland andra busschaufför Reimer Ferdinandsson, läraren Sigfrid Eklund och eleverna Roy Melin, Nils Johansson, Kent Johannesson, Johnny Wiklund, Karl-Erik Andersson, Karl-Erik Holm, Arne Johansson, Kerstin Örtemark, Gerd Andersson, Ingegerd Bäckman och Lilian Blom.

Skolhuset i Bråten låg mitt i landskapet med en klunga små gårdar runtom och på cykelavstånd till Hökedalens lanthandel, missionshus, post, järnvägsstation och bilverkstad och en klunga med bostadshus. Där fanns även en fastighet, där det tillverkades trätunnor, som senare skulle bli E-Box eller Ednellhylsor AB och där startades tillverkning av bland annat papphylsor för textilindustrin. Även sjunkboxar för stålindustrin blev en produkt från Hökedalen och fabriken växte och blev större och behövde allt större yta. Närliggande bostadshus köptes in och revs och fabriken kom med tiden att bli en dominerande syn i byn.

Posten fick hämtas av hushållen själva på den kombinerade posten/järnvägsstationen. Detta var innan lantbrevbäraren blev en vanlig syn på vägarna och en efterlängtad gäst i hemmen.

Mer eller mindre eleganta cyklar

Hela området runt skolan och tätorten betraktades som tillåtet lekområde och kunde nås på mer eller mindre eleganta cyklar. Nya cyklar var sällsynt, oftast bestod fortskaffningsmedlen av ärvda och nödtorftigt renoverade vuxencyklar. Ett vanligt hjälpmedel var en stång som sadeln sattes i och som sänkte sadelhöjden så att den cyklande hjälpligt kunde hänga i ramen på vuxencykeln. De som ägde en modern pojkcykel hade lyxutrustning som fågelpinne på styret, ribbdäck på bakhjulet och en lång dyna att sitta på istället för sadel. Men de flesta hade fått överta gamla dam- och herrcyklar där det var tätt mellan rostfläckarna och där originalfärgen hade reducerats till ett minimum. Men även dessa trögtrampade ekipage gick att få fart på med energiska unga benmuskler.

Lanthandlarparet Solveig och Fritz Johannesson vid kassaapparaten i affären.
Lanthandlarparet Solveig och Fritz Johannesson vid kassaapparaten i affären. Foto: Dals-Eds föreningsarkiv

Jag minns en tävlan mellan två ekipage med fyra deltagare (två personer på varje cykel) och där båda gärna ville vinna. Farten var hög utför en äng med gångväg då plötsligt ekipaget som ledde bromsade in. Föraren på den bakomliggande cykeln fick då segervittring och trampade på ytterligare. Men över vägen var en taggtråd spänd så färden slutade i en vurpa med rivsår och blodsutgjutelse för de som känt segern vara inom räckhåll.

Viktig träffpunkt i byn

Förutom hemmet och skolan så var den viktigaste byggnaden och träffpunkten helt klart affären i Hökedalen. Snabbt kom vi i skolåldern på att här fanns det mesta att köpa, det som behövdes var pengar. Här fanns choklad och andra godsaker, glassen gjorde sitt intåg i affärens frysbox och det fanns sockerdricka, bland annat den populära Coca-Cola i flaska med mönster i glaset.

Lanthandeln i Hökedalen var en mittpunkt för folket runt omkring.
Lanthandeln i Hökedalen var en mittpunkt för folket runt omkring. Foto: Dals-Eds föreningsarkiv

Lanthandeln i Hökedalen startades 1912 av H.J.Johansson som höll på fram till andra världskriget. Då tog en värmlänning, Tage Eriksson, över men efter några få år återgick handeln i Johanssons ägor. I början av femtiotalet tog H J Johanssons son Fritz H Johannesson över och det var han som för oss som växte upp på 1950-talet blev lika med begreppet ”Fritz i Hökedalen” fram till 1972 då affären lades ned.

Oändligt lager

Affärens innehåll och lager tycktes oändligt. Allting fanns från gummistövlar till hönsfoder, från leksaksbilar till finmalen köttfärs. Det mesta var i lösvikt och fick packas in vid inköp. Var det något som saknades i sortimentet så togs varan omedelbart hem till affären i Hökedalen. Även drivmedel såldes ur en bensinpump utanför affärslokalen med ett plåtskåp bredvid, innehållande bland annat oljor och fotogen. Lanthandeln var möjligheternas möjlighet och för en grabb i skolåldern fanns ingenting viktigare. Begränsningen hette pengar men på sommaren då varje trampat hölass inbringade tjugofem öre ljusnade läget åtminstone tillfälligt. Då inköptes bland annat ofta badbollsliknande klubbor med röda och blå färgfält och ett öres skumnallar som gav bra valuta för pengarna.

En del varor kom med tåg till affären, bland annat foder och utsäde. Det blev då att lasta av säckarna från järnvägsvagnen och bära dem till ett närliggande magasin på andra sidan spåret.

Undertecknad med cykel som saknade både fågelpinne och ribbdäck.
Undertecknad med cykel som saknade både fågelpinne och ribbdäck. Foto: Privat

Det var inte enbart foder och livsmedel som kom från Hökedalens affär. Då himlen spådde regn eller oväder genom att molnen hopade sig åt Hökedalen till sa alltid min far, att nu blir det regn för nu blir Fritz svart i ansiktet.

Missionsförbundets filial i Hökedalen

I närheten av järnvägsspåret och stationen låg Missionsförbundets möteslokal, en filial till föreningens församling i Ed. ´Där hölls möten, både bönemöten och andra sammankomster, och på söndagarna hölls söndagsskola med Erik o Arvid Olsson från Ed som söndagsskoleföreståndare. De turades om att leda verksamheten. Erik spelade gitarr och Arvid orgel. I lokalen fanns en kamin där elden sprakade på vinterns möten och kvinnorna runtom i bygden hade gått samman i en syförening med en årlig auktion där virkade och sydda alster, matvaror och hemmagjorda sötsaker såldes eller lottades ut.

Fritz Johannessons almanackor som delades ut inför varje nyår var eftertraktade av folk i hela kommunen. Det gick bra att köpa till en ny samling datumlappar och sätta på.
Fritz Johannessons almanackor som delades ut inför varje nyår var eftertraktade av folk i hela kommunen. Det gick bra att köpa till en ny samling datumlappar och sätta på.

Ett bestående intryck från söndagsskolan är den sparbössa föreställande en färgad människa som varje gång någon skänkte en slant gjorde ett nickande. En illustration på att pengarna gick till de människor som hade det svårt i Afrika och ute i världen.

Detta var också en exotisk hälsning från en okänd värld i en fortfarande nästan tv-fri tillvaro.

Karl-Erik Andersson

Källa: Stationssamhället Hökedalen, Häradsbladet 2004

Publicerad:

Artikeltaggar

BråtenBåtarCyklarFastigheterGöteborgHaldenKarl-Erik AnderssonLisebergMissionsförbundetNöje/KulturSkolor