Allt rymdes i nya kommunalhuset

Polis, folkbibliotek, brandstation, vaktmästarbostad och sist men inte minst en kommunal badinrättning

1926 hade vi ”startat eget”, vi som bodde i Bengtsfors. Fram till dess hade vi varit en så kallad stationsort i Ärtemarks socken och allt som rörde samhällets utveckling låg i händerna på de kommunala förtroendemännen i Ärtemark. Därmed inte sagt att även bengtsforsbor kunde ta plats i Ärtemarks kommunalfullmäktige.

  • Bengtsfors bibliotek (gamla kommunhuset mm) och Strömkullegymnasiet
    Bengtsfors bibliotek (gamla kommunhuset mm) och Strömkullegymnasiet Foto: Britt-Marie Erlandsson

Men stationsortens invånare ville något annat. Samhället växte, befolkningssiffrorna ökade liksom viljan att med egna kommunala organ ta beslut om tillväxt och framtid. Redan 1908 hade frågan väckts om en ”utbrytning” och ingen förefaller direkt ha varit motståndare till idén. Men frågan skulle ältas fram och tillbaka i många omgångar och byråkratins kvarnar malde tydligen långsamt redan under 1900-talets första decennier.

Utvecklingen gick emellertid steg för steg mot en skilsmässa. En grundlig utredning kring den aktuella frågeställningen hade genomförts och ingen motsatte sig det faktum att Bengtsfors borde bli en egen kommunal enhet. Och på nyårsdagen 1926 var faktum fullbordat: Bengtsfors hade blivit en köping.

Köping? Bäst att låta Wikipedia förklara: ”En köping har i Sverige, Finland och Estland varit en ort med speciella rättigheter, men som till skillnad från städer inte haft stadsrättigheter. Köpingarna avskaffades i Sverige genom kommunreformen 1971.”

Idag är det tidigare kommunhuset Bengtsfors bibliotek.
Idag är det tidigare kommunhuset Bengtsfors bibliotek. Foto: Britt-Marie Erlandsson

Javisst, 1971 blev vi ”storkommun” tillsammans med Lelångs, Steneby och Bäcke kommuner. Men det är en helt annan historia.

Som en nybildad köping (=kommunal enhet) krävdes förstås en samlad, administrativ förvaltning. Att folkets förtroendevalda företrädare hade hemmets byrålåda som kommunalt arkiv och köksbordet som arbetsplats, det var inte precis tidens melodi. Nu var alla överens: Vad vi behöver är ett kommunalhus!

Köpingens önskemål

Man enades om lämplig plats. Vid Tallemon, alldeles intill Dalslands Kanal, skulle det nya kommunalhuset byggas. Länsarkitekten, som hette Allan Berglund, fick i uppdrag att komma med skissförslag utifrån köpingens önskemål om vad huset borde inrymma. Och den listan var lång!

Högtidlig invigningsfest i nya byggnadens sessionssal. Många ”höga gubbar” (samt en och annan tant) på plats!
Högtidlig invigningsfest i nya byggnadens sessionssal. Många ”höga gubbar” (samt en och annan tant) på plats!

Först och främst skulle förstås finnas rum för den kommunala administrationen (till på köpet hade man i samma veva anställt en kommunalkamrer vid namn Gunnar Lindskog.) Vidare önskades plats för en polisstation med tre arrestlokaler, ytor för folkbiblioteket samt en brandstation, vaktmästarbostad och sist men inte minst en kommunal badinrättning med simbassäng!

Och med flaggorna i topp skulle det äntligen bli invigning. I almanackan stod det lördagen den 12 oktober 1935 och förväntningarna var stora hos alla som samlats framför den nya, ståtliga byggnaden på gamla Tallemon.

Arkitekt Allan lade nog sin panna i djupa veck, när han gick vidare i sitt arbete med att leva upp till sina uppdragsgivares önskemål.

Men ritningar färdigställdes, upphandlingen tog fart och bygget kom i gång. Och med flaggorna i topp skulle det äntligen bli invigning. I almanackan stod det lördagen den 12 oktober 1935 och förväntningarna var stora hos alla som samlats framför den nya, ståtliga byggnaden på gamla Tallemon.

Dessa damer fick nog inte delta i invigningsfesten, men de såg till att badinrättningens nya bassäng var väl rengjord innan den togs i bruk. På knä Elin Johansson och Linnea Johansson, stående Ester Bräck.

Dalslänningens utsände rapporterade rena poesin – eller hur? ”Vackert väder kom liksom på beställning, solen bröt igenom höstdiset och gav dagen den stämning, som är säregen för en tidig oktoberdag, då löven susa sin avskedssymfoni till sommaren”.

Hedersgäst Axel von Sneidern

Många talare tog till orda och uttryckte sin glädje över att bygget nu äntligen nått sin fullbordan. Bengtsfors manskör hann avverka flera fosterländska sånger innan dagens hedersgäst, landshövding Axel von Sneidern, tog till orda och förklarade det nya kommunalhuset invigt.

På kvällen deltog ett sextiotal inbjudna damer och herrar vid en middag i den festligt dekorerade sessionssal, som också inrymdes i nybygget. Lördagens festligheter avslutades med ett präktigt fyrverkeri.

Nya biblioteket blev snabbt en kär samlingsplats för lässugna. Fr.v. Rune Segerlind, Olof Waange (biblioteksanställd), Uno Aronsson (Galle), Tom Söder.

Så blev det söndag och turen var kommen till den skattebetalande allmänheten att få en inblick i maktens korridorer. Notan för bygget hade slutat på hisnande 92 000 kronor, men de flesta var nog ändå överens om att man fått valuta för pengarna. Huset inrymde ju så mycket. Och tänk att det till och med skapats ett helt nytt kommunalt bad! Med simbassäng! Visserligen bara 7x4 meter, men – vad mer kan man begära?

Frågan är om det inte var köpingens samlade poliskår som var mest nöjd med sina nya lokaler. Poliskåren bestod visserligen bara av de två konstaplarna Fredriksson och Svensson, men glädjen var inte mindre för det. Vilken himmelsvid skillnad mot rucklet vid Centralbacken, som nu kunde överges – utan större saknad.

Harald Wallin, folkskollärare till vardags, tog kvällstid ofta och gärna plats i bibliotekets utlåningsdisk. Flickorna som betjänas är Kristina Thorn och Ingela Johansson.

Gamla Tallemon, den öppna platsen framför nya bygget behövde en uppfräschning – det var alla överens om. Området var faktiskt ganska trist, en stor grusplan utan så mycket som ett grönt strå. Men personal i köpingens grönyteförvaltning (om det nu fanns någon sådan) såg till att en gräsmatta anlades framför huset. Emellertid började folk trampa ner det nysådda gräset, när de tog genvägar till och från byggnaden. För att påminna folk om att de skulle hålla sig till gångbanorna och undvika gräsmattorna kom strax upp en smått klassisk varningsskylt, mycket finurligt formulerad av polismyndigheten: Här fås ej gås!

Flitigt utnyttjat

Om poliserna var nöjda med sina nya utrymmen var bengtsforsborna i gemen uppenbarligen mycket glada över den nya badinrättningen. 1935 var det fortfarande inte alltid lätt för alla att sköta den personliga hygienen på ett tillfredsställande sätt och det kommunala badet blev redan från start mycket flitigt utnyttjat.

Bengtsfors köpings – och Dalslands – första kommunalkamrer Gunnar Lindskog tog säte i nya kommunalhuset direkt efter invigningen. Han blev kvar på sin post fram till 1970, avled 1972.
Bengtsfors köpings – och Dalslands – första kommunalkamrer Gunnar Lindskog tog säte i nya kommunalhuset direkt efter invigningen. Han blev kvar på sin post fram till 1970, avled 1972.

Prislistan från inledningsåret kan kanske vara av intresse: Ett bastubad kostade 75 öre, ville man dessutom fröjda sig i bassängen (som saknade uppvärmning, den var iskall) fick man punga ut med en femtioöring till. Ville man ha ett badkar för sig själv alldeles i lugn och ro kostade det 1 krona. Man kunde erhålla tvålmassage för 75 öre eller borstning, 50 öre. Ett badlakan fick man till låns för 30 öre, en stor handduk 15 öre, liten 10 öre och en badtvål 5 öre. Priset för skolbarn var 10 öre och då fick man nog mestadels tumla runt som man ville.

En kväll var hon alldeles ensam i den heta bastun, det bar sig inte bättre än att dörren gick i baklås. Hon tog sig inte ut. Ingen uppehöll sig heller i närheten.

En episod i bastun på femtiotalet föranledde en snabb utryckning. En ung dam, som var affärsbiträde i samhället, hörde till badinrättningens stamkunder. Hon älskade verkligen att bada bastu. En kväll var hon alldeles ensam i den heta bastun, det bar sig inte bättre än att dörren gick i baklås. Hon tog sig inte ut. Ingen uppehöll sig heller i närheten. Efter många, förtvivlade rop på hjälp och ihärdigt dörrbankande uppmärksammades hennes situation. Ett par medlemmar av brandkåren, som huserade vägg i vägg med bastun skyndade till undsättning och bröt upp dörren. Damen kunde en aning medtagen få hjälp att ta sig ut. Efter detta intermezzo sattes skyndsamt in en ny låsanordning.

En annan pionjär i köpingen och senare storkommunen var Barbro Karlsson. Hon kom att jobba i kommunal förvaltning i nära 47 år.

Den stora öppna ytan framför kommunalhuset kom ganska snart att bli centrum för ett finmaskigt nät av busstrafik. Bussarna var privatägda och gick i reguljär trafik i alla riktningar. Inte konstigt att gamla Tallemon kom att kallas Busstorget.

Busstorget var ett sorgebarn

Bengtsfors köping höll sig på 50-talet med något så fint som ett skönhetsråd. Rådets målsättning var att bidra till att köpingen hölls ren och fläckfri och i största möjliga utsträckning estetiskt tilltalande. Bland annat delade man varje år ut vackra, handmålade diplom till de fastighetsägare som kunde ståta med särskilt välskötta trädgårdar. Men busstorget var i detta avseende ett sorgebarn. Skönhetsrådet insåg att något måste göras, slog sina kloka huvuden ihop och kläckte idén om en staty med fontän framför kommunalhuset.

Personalen på köpingens kommunalkontor i januari 1966. Främre raden fr.v. Gunnar Lindskog, Monica Clifford, Britt-Marie Eriksson, Birgitta Marmling, Barbro Karlsson. Bakre raden: Nils Josefsson, Evert Pettersson, Bert Persson och Nils Nilsson.
Personalen på köpingens kommunalkontor i januari 1966. Främre raden fr.v. Gunnar Lindskog, Monica Clifford, Britt-Marie Eriksson, Birgitta Marmling, Barbro Karlsson. Bakre raden: Nils Josefsson, Evert Pettersson, Bert Persson och Nils Nilsson.

Uppdraget gavs till konstnären/skulptören Sonja Katzin, som 1956 levererade den staty som föreställer gossen Bengt, som fångar lax i forsen. Lindrigt uttryckt gav skulpturen upphov till blandade kommentarer. Och en sommarmorgon kort efter statyns avtäckande stod Bengt på sin piedestal helt täckt med målarfärg! Några ungdomar hade under nattens timmar roat sig med att se till att Bengt blev både röd, vit och blå. Stor uppståndelse, men några skyldiga kunde aldrig gripas.

I dag kan vi glädjas åt prima, ändamålsenliga bibliotekslokaler mitt i centrum. Huset, som en gång inrymde så många olika verksamheter är i högsta grad levande och är till för alla oss medborgare som vill utnyttja en gnutta av det kommunala serviceutbudet. Och över nuvarande Tingshustorget håller Bengt alltjämt ett vakande öga.

Tomas Sannebro

Publicerad:

Artikeltaggar

BengtsforsBibliotekDalslänningenGunnar LindskogInvigningarKöpingSolSonja KatzinStrömkullegymnasietTomas SannebroVindVäderWikipediaÄrtemark