Staffan njuter som pensionär: “Väckarklockan är den värsta fienden man haft”

Staffan “Kotten” Hagberg, Dals-Ed, fyllde nyligen 65 år. Han är pensionär sedan cirka ett och ett halvt år tillbaka, men han är ständigt igång med något – och så har det alltid varit.

– Välkommen in, säger Staffan glatt när han tar emot i det vit-gula huset på Gamla Edsvägen.

Staffan har haft flera yrken under sin karriär. Bland annat har han arbetat på E-modul och Premec där han jobbade med att tillverka badrum, och han har också varit på Kentruck där han tillverkade truckar. Senaste arbetet, innan pensionen, var som reparatör på Autodelar, där han bland annat lagade motorsågar och gräsklippare. Men sedan ett och ett halvt år tillbaka är han nu ledig på heltid.

– Jag fick två diskbråck och sedan blev det operation, så då tog jag pensionen lite tidigare. Det har jag inte ångrat, det är det bästa jag gjort, säger han med ett stort leende.

Han föddes 1 februari 1958 i Ängelholm, nere i Skåne, och där fick han en tuff start.

– Jag föddes som en liten parvel, jag vägde endast två kilo. Men som tur var så fanns det kuvös, säger han samtidigt som han dukar fram ett fat med bullar på köksbordet.

I Skåne blev han och familjen, bestående av mamma, pappa samt två äldre syskon, kvar i fem år. Därefter bar det av mot Dals-Ed och där har han bott sedan dess.

1991 träffade han sin fru Anna i samband med en semesterresa i Polen, och året efter gifte de sig. Tillsammans har de döttrarna Magdalena, 26 år och Aurelia, 24 år, som båda är utflugna ur hemmet.

Motorintresse

I hela sitt liv har Staffan haft ett stort motorintresse som visat sig på olika sätt.

– Jag fick tidigt intresse för mopeder, minibikar och allt var det var. Även V8:or och amerikanska bilar, säger han.

Någon gång i början på 1980-talet fick han upp ögonen för jeepar. Två kompisar till Staffan köpte sådana, vilket även fick honom intresserad.

– Jag köpte min första jeep 1985, den byggde jag om och sedan tävlade jag med den. Man tävlade att ta sig igenom en tuff bana. Ett par år senare vann jag den största tävling som fanns då, som gick av stapeln i Trandum, i Norge. Då vann jag en pokal och fyra stora däck, säger han och minns tillbaka.

1987 åkte han och kompisen Jan Svensson över till USA. De var där för att kolla på bilar och köpa bildelar. Av en slump gick de då på en firma som hade något de inte skådat tidigare, nämligen två monstertrucks.

– Vi hade ju bara sett så stora bilar i tidningen, men aldrig i verkligheten. Det var verkligen wow, vilka häftiga grejer. Året efter ställde vi upp i det första monsterracet som hölls i Sverige, i Jönköping, men då ställde vi upp med vanliga jeepar, säger han.

Intresset ledde så småningom till att skapa en monsterracetävling på hemmaplan. År 1990 var det dags för det första monsterracet i Ed. Då var Staffan delaktig i klubben Ed-Nössemark Offroaders.

– Vi lade monsterracet på samma datum som marknaden var här. Det blev kaos, det kom så mycket bilar på vägen här och det kom jättemycket folk, och sedan dess har det fortsatt, säger han.

Under merparten av alla dessa år med monsterracet i Ed så har Staffan agerat som speaker på tävlingen. Några år var han inte delaktig, men så fick han frågan om att återvända för några år sedan, och då ställde han ett krav, att de skulle vara två som skötte speakerdelen.

– Jag har ett upplägg som jag tror på sa jag. På alla idrottsevenemang på tv, så har man en speaker och en expertkommentator och det ska vi också ha sa jag. Någon som kan intervjua förarna eller mekanikerna eller vem som helst. Så blev det, och det blev jättelyckat.

Inför varje års monsterrace förbereder han sig några veckor innan genom att åka runt till deltagarnas garage och göra research och för att presentera sig.

– Då får man en gemenskap med dem, det är viktigt för då känner dem till en när man träffas senare på tävlingen, säger han.

Även hemma kan han utöva sitt motorintresse. I det stora garaget i anslutning till bostaden finns en moped han håller på att renovera. Men här finns också cyklar, motorcyklar och bilar, och så den där jeepen han byggde från grunden.

– Jag samlade delar i fem år, sedan byggde jag den på ett och ett halvt år. Det är 30 år sedan i år som den stod färdig, säger han.

Skidor och musik

Förutom motorer har även skidor varit ett stort intresse för Staffan. Redan vid tioårsåldern fick han upp ögonen för slalomåkning. Då blev det han och kompisgänget som åkte. Sedan när han blev lite äldre minskade intresset och motorintresset tog vid istället.

När han senare fick familj och döttrarna blev lite äldre så besökte de fjällen med jämna mellanrum. Det gjorde att skidintresset återigen väcktes till liv. Senast häromdagen var han uppe i Högheden och åkte utför.

Båda döttrarna, Magdalena och Aurelia har också tävlat i utförsåkning. Aurelia gjorde en stor succé mellan åren 2013-2020 då hon kammade hem en mängd medaljer. Bland annat flera VM-medaljer samt ett OS-silver i Special Olympics.

– Det var en intensiv period, där jag agerade tränare och vallare, säger han med ett leende.

Ett annat intresse som också hängt med genom livet är musik. Mellan åren 1980-1990 hade han och kompisgänget ett diskotek, i samma hus som han idag bor i. Upplägget var att kompisgänget drev det som en klubb, där medlemskap krävdes.

– Det började med att lokalen stod tom, och då fick vi en ide om att starta disko, för Studio 54 var stort då och det fanns inga diskon här i Ed. Så vi startade det som en klubb, ett slutet sällskap. Som mest var vi runt 250 medlemmar. Så vi höll på med det här under vintermånaderna, varannan helg ungefär.

Han fortsätter:

– Det var ganska fränt, det var som djungeltelegrafen, vi skrev aldrig vilket datum eller tid, vi satte bara upp en skylt på anslagstavlan. Nu kör vi igen, välkomna, så kom det folk, skrattar han.

Mot slutet av 1980-talet blev konkurrensen svår för diskoteket och intresset hos gästerna började dala. När det nya årtiondet gjorde entré lade man ner diskoteket.

– Det blev fler restauranger och de kunde erbjuda försäljning av alkohol vilket lockade många. Vi hade ju ingen alkoholförsäljning, så hos oss fick gästerna vara fulla redan när de kom hit haha, säger han.

Nu för tiden är det inte så mycket disko för Staffan, men musikintresset är stort. För tre år sedan började han samla på vinylskivor, då en kompis som han åker motorcykel med fick honom engagerad.

I samlingen har Staffan bortåt 450 skivor. Det är genrer som blues, rock, hårdrock och pop som lockar, och gärna liveinspelningar. Han lyssnar även på musik digitalt, men menar att det är något speciellt med en vinylskiva.

– Jag lyssnar på Spotify också, men när man lägger på en skiva och man hör lite knaster, det är härligt. Men även att se skivomslaget och kunna läsa vem som är med på inspelningarna, och man får massa historia bakom låtarna, det är riktigt roligt.

Engagerad på sociala medier

Att han blivit pensionär tycks inte vara något problem för Staffan. Han tycker det är skönt att vara ledig och får dagarna att gå ändå. Han tar gärna en cykeltur med mountainbiken när vädret tillåter, eller så blir det en promenad.

De senaste åren har han även varit flitig användare av sociala medier. Bland annat har han en sida på Facebook där han filmar och gör reportage hemma hos andra motorintresserade runtom i Dalsland och Bullaren.

– Jag fick en idé för tre år sedan, där jag startade en sida jag kallar Garagerundan. Jag åker runt till folk med motorintresse och gör små reportage och intervjuar personer. Allt bygger på att det ska vara enkelt så jag gör alla filmer i telefonen, säger han och plockar upp mobilen för att visa en av filmerna.

Förutom Facebook-sidan har han också ett Twitter-konto, men där är det inte motorintresset som tar plats utan samhällsintresset och det aktuella världsläget med kriget i Ukraina. Han engagerar sig dels i personerna som finns i landet men också via organisationer och stödjer med pengar på olika sätt. Via Twitter har han fått kontakt med ukrainare som han lärt känna under krigets gång.

Genom en app skriver han meddelandet på svenska och får det översatt till ukrainska och på så vis kan han föra en dialog med ukrainare på plats.

– Det började med att jag fick syn på en kvinna som flytt inom landet, och som hjälper andra flyktingar genom att göra matpaket. Så jag började stödja henne med pengar till basvaror. Jag tycker det är viktigt att hjälpa andra som har det svårt.

Han fortsätter:

– Jag brinner ju för demokrati och självständighet. Det är fruktansvärt det de råkat ut för. Jag försöker skicka bilder och föra en dialog med dem, och skapa en positiv dag för dem. Det är ju även vår framtid som står på spel vad som händer där nere.

Vill resa

Även i vardagen hemma i Ed beskriver han sig som en social människa som gillar att prata med folk.

– När jag är ute och går så tar jag mig tid att prata med andra, den tiden vill jag ge andra. Att andra får prata om sin dag till exempel, det tycker jag är jättegivande, säger han.

Staffan har som sagt många järn i elden.. Han tar sig för det ena och det andra, och ser sig som en person med mycket driv, men han menar att det också kommer av umgänget han haft hela livet.

– Det är många runt mig som har det här drivet också, och det smittar ju av sig. Jag är ju tacksam för det är något av det viktigaste jag haft, alla kompisar som hittat på saker, och som man hänger på och som man utvecklar intressen med.

Något speciellt firande i samband med 65-årsdagen har det inte blivit, men kommande planer är att förhoppningsvis ge sig ut och resa.

– Jag tycker om att utforska Sverige, det vill jag göra mer. Men skulle också vilja göra en tågresa i Europa. Man träffar så mycket folk på tåget som är intressanta och man kan se fina naturvyer.

Att ha gått i pension tycks som sagt inte bekymra Staffan. Han njuter av att inte behöva vara styrd av någon tid.

– Väckarklockan är den värsta fienden man haft hela livet, nu vaknar jag när jag vaknar, så får det bli som det blir, sedan är det massa andra projekt man håller på med, säger han med ett leende.

Så har vi det där smeknamnet, Kotten, som han haft sedan mitten av 1980-talet.

– Det kommer sig av att en kille som heter Svempa, som besökte min dåvarande arbetsplats. Han sa alltid: “Tjena, hur är det med kottarna”, säger Staffan och härmar stockholmsdialekt.