Hoppa till huvudinnehållet

Anita berättar om livet som same i Sverige: ”Jag fick inget språk”

Publicerad:
Reporter Sofie Borg
Sofie Borg
sofie.borg@arvikanyheter.se
Anita Nutti Häll föreläser om sitt liv som same och svensk på Bengtsfors bibliotek.
Anita Nutti Häll föreläser om sitt liv som same och svensk på Bengtsfors bibliotek. Foto: Sofie Borg

Anita Nutti Häll föddes i Porjus i Jokkmokk och via ett vindlande liv hamnade hon uppe på Bäcken i Bengtsfors. Nu föreläser hon om sina dubbla identiteter som same och svensk.

På biblioteket i Bengtsfors hängdes förra helgen en utställning med samiska kläder och bruksföremål. Anita Nutti Häll ställer ut sin privata samling, merparten hantverk som hon har gjort själv, och på samernas nationaldag den 6 februari håller hon en föreläsning på biblioteket om sitt liv som same i Sverige.

– Jag blev tillfrågad innan pandemin, men då kom covid i vägen så det blev aldrig av, säger hon. Men utställningen var uppe då också.

Utställningen består bland annat av två koltar och en luhkka, eller oväderskrage som det kallas på svenska.

– Det är en slags cape, den används vid oväder eller när man är ute och jobbar med renarna. Det är oftast bara karlarna som har en, kvinnorna har sjalar.

Koltarna har Anita sytt själv och detsamma gäller skorna av handgarvat renskinn.

– Från att renen går i skogen och till att skorna är klara tar det ungefär ett och ett halvt år, säger hon.

Där finns också diverse saker tillverkade av Anitas släktingar. En kniv från hennes bror och oväderskragen, luhkkan, har en kusin gjort. I samlingen finns flera också flera skärp, och ett av dem, inropat på Tradera, är från 1700-talet.

En av de handsydda koltarna med sjal.
En av de handsydda koltarna med sjal. Foto: Sofie Borg

Kom aldrig tillbaka

Men historien börjar i Porjus i Jokkmokks kommun där Anita, och hennes mamma, är födda.

– Min mamma blev bortlämnad när hon föddes, hennes tvillingbror blev kvar. Mamma var liten och svag och läkarna rekommenderade att hon skulle stanna tills samerna passerade Porjus till våren.

De runda knapparna i ryggen är för ogifta flickor.
De runda knapparna i ryggen är för ogifta flickor. Foto: Sofie Borg

Och så blev det, men mamman kom aldrig tillbaka till familjen, även om föräldrarna försökte. Anitas mamma hade hamnat hos en fosterfamilj i Porjus och ville inte följa med sina föräldrar trots att försöken fortsatte i många år.

Enligt Anita var det inte ovanligt vid tvillingfödslar bland vandrande samer att den svagare tvillingen lämnades bort, i alla fall under en period.

– Det finns otroligt många samebor som lämnades under flyttarna.

Det här ledde till en slags rotlöshet hos Anita själv. Hon var same, men uppväxt i ett svenskt hem.

– Jag fick inget språk. Att jojka var djävulens språk. I dag kan de jojka i kyrkan, det tycker jag är helt otroligt.

En luhkka, eller oväderskrage som det kallas på svenska.
En luhkka, eller oväderskrage som det kallas på svenska. Foto: Sofie Borg

Gruvdriften

Anita föddes alltså också i Porjus, men växte till viss del upp hos en moster i Gällivare och även i Malmberget. Bland annat i byn Dennewitz som var ett litet gruvsamhälle i Malmbergets kommun.

– Dennewitz finns inte längre, det raserades av LKAB.

Enligt Anita har gruvdriften förstört många samhällen i Norrland.

– Jag har flyttat fyra gånger på grund av LKAB, inget av ställena är kvar, säger hon.

Hennes familj har också tvångsförflyttats tre gånger under svåra omständigheter.

Men flera andra flyttar skulle så småningom ta henne till Bengtsfors. När hennes före detta man blev arbetslös flyttade de söderut.

– Men när andra barnet föddes ville jag flytta hem, men vi kom inte längre än till Dalarna, säger Anita.

Handgjorda skor i renskinn.
Handgjorda skor i renskinn. Foto: Sofie Borg

Till Indien

Där blev hon kvar i många år, men en dag bestämde hon sig för att resa till Goa i Indien. Tre gånger åkte hon till Goa och på den tredje resan träffade hon Kristian Hammer i en guldsmedsaffär i Indien. Kristian är norrman och har sedan 20 år tillbaka ägt en stuga på Bäcken i Bengtsfors.

– Jag bodde hos mamma i Falun då. Men jag packade allt och flyttade till Torsgatan i Bengtsfors.

Ett bälte från 1700-talet.
Ett bälte från 1700-talet. Foto: Sofie Borg

Det här var 2015 och i två och ett halvt år bodde hon i lägenhet på Torsgatan.

– Men sen vågade jag flytta in hos Kristian.

Och sedan dess bor paret ihop, men i dag delar de tiden mellan Karlstad och Bengtsfors.

– Jag tycker om Bengtsfors och jag tycker om Dalsland, jag längtar alltid hit, säger Anita.

– Varför vi flyttade till Karlstad får du fråga honom om.

– Jag tyckte väl att Bengtsfors var för litet, just då iallafall, säger Kristian.

Föreläsningen hålls den 6 och utställningen pågår till den 17 februari.

Ett arbetsbälte med kniv i renhorn.
Ett arbetsbälte med kniv i renhorn. Foto: Sofie Borg

Artikeltaggar

BengtsforsCoronavirusetFamiljJokkmokkLKABNöje/KulturPorjusSpråkTraderaUtställningar

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.