På söndag är temat i våra kyrkor Jesus är vårt hopp.
Undergångsprofetiorna är flitigt förekommande idag, såväl inom som utom kyrkan. Dess uppgift är att skapa rädsla och få oss att förlora hoppet.
Det finns mycket både i vår omedelbara närhet och i världen i stort som kan göra oss oroliga och rädda och även sådant som ger oss ren och skär ångest. Priserna på el och mat skjuter i höjden. Vi omges av en klimatkris som i vart fall jag är oförmögen att ta in vidden av; till på köpet har vi folkvalda politiker som förminskar eller till och med förnekar dess existens. Det är riktigt allvarligt.
I Ukraina fortsätter en för varje dag allt galnare Putin sitt anfallskrig. Mina tankar går ofta till våra systrar och bröder där. Förmår de ens stava till hopp? Jag lyssnade nyligen till ett inslag i radions Kultur i P1 som beskrev hur en liten grupp ur Charkivs operakör övar musikstycken i skenet av stearinljus eftersom elnätet är sönderbombat. ”Vi har fått ändra repertoaren, eftersom vi inte har någon orkester längre och sjunger därför patriotiska ukrainska sånger men när kriget är slut kommer vi att sjunga opera igen.”
De framför sina föreställningar på bombsäkra platser som källare och tunnelbanor. En kvinna berättar att hon var deprimerad i fyra månader från att kriget bröt ut men att deltagandet i kören gjort att hon känner mening igen och är inte längre deprimerad. Vilken naken osminkad bild av HOPPET!
I veckans nummer av tidningen Sändaren återger journalisten Lina Mattebo delar av en intervju hon gjort med den tyske teologen Werner G Jeanrond. ”Han förklarade att hopp alltid kommer ur kärlek, att alla kärlekshandlingar är en erfarenhet av Guds ande. I den kristna förståelsen är hopp en gåva från Gud. I hoppet ingår motstånd, att kämpa mot det onda för den värld man vill se. Vi får göra det goda för att Gud uppmanar oss till det.”
Sedan kriget började för snart ett år sedan hålls varje onsdag en manifestation vid ryska ambassaden i Stockholm under parollen Ryssland ut ur Ukraina. Platsen heter numera Fria Ukrainas plats. Människor samlas i ur och skur, ibland många, ibland färre för att visa sin solidaritet med Ukrainas folk och manifestera sin avsky för kriget. Och – de hjälps åt att hålla hoppet vid liv! Det kan liknas vid en slags stafett; när jag inte kan eller orkar hoppas så tar någon annan vid. Det är en stafett i kärlekens tjänst.
Jesus är vårt hopp är söndagens tema. Jesus är också den sanna kärleken personifierad. ”Hopp” och ”kärlek” lever sida vid sida i ett ömsesidigt beroende. När vi visar varandra kärlek och utför goda gärningar växer hoppet. Där hoppet bor sprids kärleken.
Och i Kievs tunnelbana ljuder hoppets sånger.
Inga-Lena Dahl, diakon