Betraktelse: Att lära känna dig är min längtan

Etik och religion
PUBLICERAD:
Foto: Elin Johansson

Berättelsen om Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, i andra kungabokens femte kapitel, är fascinerande. Han reser till profeten Elisha för att bli botad från sin spetälska. Som så många andra av oss har han i förväg en bild av hur det ska gå till. Elisha ska komma ut till honom göra något sorts hokus pokus på honom, så ska han bli frisk. När det inte blir så blir Naaman missnöjd. Elisha kommer inte ens ut till honom, Naaman som är en sådan framstående man, med dyrbara gåvor i packningen. Han får meddelat, av den man Elisha skickat ut, att han ska gå ner och bada sig sju gånger i Jordanfloden, för att bli ren från spetälskan.

Naaman blir förbittrad och börjar ifrågasätta om inte de fantastiska floderna hemma skulle vara bättre än Jordanfloden. Som tur är så har han människor omkring sig som kan få honom att sansa sig. De får honom att stanna upp och tänka efter; vore det inte dumt att inte ge det ett försök. Hade Elishas uppmaning inneburit en utmaning, så hade han ju säkert antagit utmaningen. Hade han fått i uppgift att bestiga Hermons berg 2800 meter över havet så hade han nog inte tvekat.

Så lätt det är att få saker att handla om en själv. Naaman ville nog visa hur duktig han var och visa sina fina och dyra gåvor, när det inte alls handlade om det. Elisha lyssnade naturligtvis, profet som han var, till vad hans Gud ville. Naaman skulle få bli fri från sin spetälska och han skulle få det som en gåva. Elisha skulle inte komma att ta emot de gåvor som Naaman ville ge honom, när han blivit frisk. För Naaman lyssnade på dem som försökte tala honom till rätta, svalde sin stolthet och gick ner till Jordan och badade sig sju gånger.

När han slutade låta allt handla om honom själv utan öppnade sig för att ta emot vad som gavs honom, då kunde han förändras. Han blev fri från sin spetälska och han fick en tro på en gud som han inte haft när han kom. Hans öppenhet gjorde att han kunde lära känna något nytt, något han inte var mottaglig för innan. Jag vet inte hur du är och om du känner igen dig i Namans sätt att vara. Själv önskar jag att jag kände igen mig mindre än jag gör. Det är så lätt att framhäva sig själv på olika sätt. Inte nödvändigtvis så att man är en översittare på något sätt, bara det att det är så lätt att lyfta fram sig själv, när man egentligen bara borde vara tyst och lyssna och intressera sig för den som man pratar med, för att lära känna den personen bättre. Vi behöver inte alltid visa att vi minsann inte är sämre själva, det är vi ändå inte. Det kan ge så mycket att ta ett steg tillbaka och lyssna, det är då vi verkligen kan lära känna något nytt.

Pelle Nyman

Komminister Ärtemarks pastorat