För 20 år sedan skrev jag en kritisk recension av Ulf Malmros film Smala Sussie. Det där kommer regissören fortfarande ihåg.
Det är 20 år sedan Smala Sussie spelades in i Bengtsfors. Med anledning av detta ringer jag nu upp Ulf Malmros för att höra vilka minnen han har och vilken betydelse filmen har haft för karriären.
Samtalet flyter på ganska bra. Malmros har fina minnen av Bengtsfors och berättar hur trevliga och hjälpsamma alla människor var.
Men det är något som gnager. Och plötsligt kommer det.
– Jag minns ju att du inte gillade filmen.
– Eh...
– Ja, du sa det till mig en gång.
Tänka, tänka, tänka.
Karln kommer alltså ihåg något som jag skrev, alternativt sa (men det kan knappast ha varit så att jag uttryckligen sa det till honom).
För 20 år sedan!
Jag menade då, och menar fortfarande, att filmen satte landsbygdens folk på pottkanten och drev med oss som bor här.
Samtidigt så skriver jag ju inte för någon av de stora tidningsdrakarna.
Ändå minns han.
Det där måste ha svidit.
– Kan du förstå att man kan ha den kritiken på filmen?
– Nej, säger Ulf Malmros.
Nähä.
– Om man ser folk som något skyddsvärt blir det tvärtom så att man ser ner på dem. Sedan var det inte så att jag skildrade landsbygdsbor generellt. Filmen handlar inte om de normala, utan om ”the outcast”. Jag gillar egensinniga människor, fortsätter han.
Okej. Det där verkar trots allt vara en åsikt som tycks delas av ganska många.
Samtalet rundas av.
Nå. Jag får väl finna mig i att vara lite inopportun här då. För jag tycker verkligen att Ulf Malmros borde ha gjort något annat än Smala Sussie. För han kan onekligen det.
Han har gjort så mycket annat som varit så mycket bättre. Debutfilmen Ha ett underbart liv till exempel. Eller Den bästa sommaren.
Jag minns också riktigt lyckade tv-serier som den fantasirika Rapport till himlen och den hysteriskt roliga Sally.
Eller varför inte filmen Bröllopsfotografen, som kom sju år efter Smala Sussie. Också den delvis inspelad i Bengtsfors kommun, denna gång i Billingsfors.
Varför är den bättre då? Jo, därför att i den filmen slår Ulf Malmros uppåt. Uppåt mot överklassen i Stockholm och visar hur löjlig den kan vara.
Och då fungerar satiren. Inte när man sparkar neråt.