Erfarenheter ur ett arbetsliv. Så heter en bok och en vandringsutställning som ABF Västra Götaland ställt samman.
Bengtsfors kommun finns representerat i form av Jonny Haglund och Gunvor Nilsson. Nyligen visades utställningen på PRO i Bengtsfors.
Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson har intervjuat och fotograferat pensionärer från olika delar av regionen.
Det handlar om nio personer över 65 år som blickar tillbaka på sina arbetsliv. De har alla bidragit till uppbyggnaden av arbets-, samhälls- och föreningslivet i Sverige.
Två av dessa är alltså från Bengtsfors. Jonny Haglund och Gunvor Nilsson.
”Jag älskade jobbet”
Jonny Haglund, 75, bestämde sig redan som barn för att bli brandman. Och så blev det. I 45 år arbetade han i räddningstjänsten, i 37 år körde han ambulans.
– Jag jobbade mer än heltid. Jag älskade mitt jobb, att vara i hetluften och jag gillar bilkörning, säger han i boken.
Han berättar att hans döttrar också tog intryck. Ena dottern arbetar idag som brandingenjör och den andra är narkossköterska vid ambulansen.
Började som urmakare
Men Jonny Haglund började sin yrkesbana som urmakare. Det fortsatte han arbeta som fram till 1977.
Senare frågade brandchefen om han ville bli brandman på deltid. Jonny Haglund tog dykarcertifikat och utbildade sig till undersköterska. Genom åren har han varit med om att bekämpa villabränder och skogsbränder, ryckt ut på trafikolyckor och drunkningsolyckor. Vid ambulansarbetet blev det mycket tunga lyft.
"Man känner sig maktlös”
– Jobbigast var när barn var inblandade i olyckor och våld i hemmet, man känner sig så maktlös.
– När jag började skulle man vara tuff och hård, aldrig fälla tårar. Men det ändrades. Det blev viktigt att ta vara på varandra när man kom från jobbiga grejer.
2014 gick Jonny Haglund i pension.
– Vilket kändes helt värdelöst. Jag tyckte direkt att jag blev 15 år äldre.
”Saknar ännu jobbet”
Han körde sjuktransporter till 2017 då han fick en stroke och blev av med körkortet i tre månader.
– Jag saknar fortfarande mitt jobb med det är bara att gilla läget.
Idag cyklar Jonny Haglund ett par mil eller går sju, åtta kilometer varje morgon. Han deltar också i gubbdagis i Billingsfors. Han reparerar fortfarande klockor hemma i källaren.
Långa arbetsdagar
Gunvor Nilsson, 78 år, fick sitt första jobb på syfabriken i Ed när hon var 17 år. Ett par år senare flyttade hon till Bengtsfors, fick jobb i köket på restaurang Dalia, i grovdisken. 1965 startade Volvo bilsätesfabrik och Gunvor Nilsson fick jobb där.
– Arbetsdagarna kunde vara 12, 13 timmar. Jag bodde 300 meter från fabriken, så det var lätt att fråga mig när det fattades folk. Ett tag provade jag att jobba skift. Men det var inte ett dugg bättre, säger Gunvor Nilsson i boken.
– När man syr upprepar man samma rörelser tusentals gånger per dag. Man klipper med saxen hundratals gånger i timmen och har nedböjt huvud hela tiden. En enorm påfrestning.
Flera arbetsskador
Gunvor Nilsson har idag nedsatt hörsel på ena örat, hon har bytt axelled och fick 25 procents pension när hon var 57 år.
– Jag har fortfarande fruktansvärt ont och äter värktabletter, men inte starkare än Alvedon för det vill jag inte. Jag tänker på unga idag som går med nedböjt huvud med sina mobiltelefoner, från det att de är små. De kommer få rejält ont.
Företaget såldes och alla blev uppsagda. Men Gunvor Nilsson fortsatte arbeta. Nu med att göra en dokumentärfilm om sitt och kollegornas arbetsliv. Hon gjorde intervjuer, klippte produktionsfilmer från Volvo och arrangerade visningar och utställningar.
Ringer de ensamma
Efter några månader som pensionär fick Gunvor Nilsson hjärtinfarkt, pulsådern sprack och hon drabbades av blodförgiftning. Men hon klarade sig. Idag är hon verksam som medlemsansvarig för PRO i Bengtsfors.
– Jag ringer och pratar med medlemmar, de ensamma, de som är långvarigt sjuka. Det finns de som inte har pratat med en människa på 14 dagar. Det är bra att ha grejer så att en håller huvudet igång, säger Gunvor Nilsson.