Thomas Wallin skrev sin avskedskrönika i fredags efter 30 år som chefredaktör på Dalslänningen. Tre decennier, det är en snudd på unikt lång gärning. Han skrev att det var omöjligt att sammanfatta 30 år i en text. Och det måste det naturligtvis vara. Jag ska försöka mig på en annan omöjlighet, skriva utifrån att jag knappt har börjat.
En snabb introduktion kanske är på sin plats.
Jag heter Sofie Borg och jag är ny chefredaktör på Dalslänningen. Jag är industriarbetare från Grums som blev journalist lite av slump. Värmländska, således, vilket kanske är ännu mer egensinnigt än en västgöte. De senaste 14 åren har jag jobbat på ett drygt halvdussin tidningar och på nästan varje position som går att ha på en tidningsredaktion.
För 30 år sedan var jag åtta år och borde ha varit på god väg mot min första skolavslutning. Helt omedveten om att det i ett historiskt perspektiv skulle vara de sista skälvande minuterna av världen innan mänsklighetens största paradigmskifte.
Men här är vi nu, världen efter den digitala revolutionen. På gott och ont. All kunskap som är en knapptryckning bort, men en hosta i systemet kan innebära att bankkontot visar minus.
Och det här påverkar naturligtvis allt, inte minst nyhetsflödet. Hela världens medier är i ett stadie av förändring just nu och Dalslänningen är inget undantag. Läsarna flyttar mer och mer till digitala kanaler och konkurrensen kommer från olika håll. Det här blir särskilt märkbart under brinnande krig. Samma funktioner som medger att krigets fasor i Ukraina kan bli kända i världen medger också att lögner och desinformation sprids med vindens hastighet.
Men ingen har sagt att det här ska vara lätt. Och helt oavsett vilka kanaler som nyheterna publiceras i så är grunduppdraget för Dalslänningen detsamma: det som skrivs ska vara sant och relevant och vi ska vara bäst där vi kan vara bäst – det vill säga lokalt.
Hur fyller man skorna efter Thomas Wallin? Den frågan har jag fått sedan det blev klart att jag skulle ta över som chefredaktör. En tidningsman ut i fingerspetsarna som har levt och andats Dalslänningen.
Jag tror svaret är att det gör man inte.
Men tidning gör vi, jag och resten av Dalslänningens redaktion. Samma tidning men helt ny, varje dag.
Vi hörs!