Krönika: Avslut i skuggan av ett krig efter 30 år som chefredaktör

Ledare
PUBLICERAD:
Avgående chefredaktören seglande på en idyllisk bild som dock är en dyster påminnelse om världsläget 2022 och kontrast till i en jämförelse, 30 lugna år på Dalslänningen. Bilden är tagen för bara ett par år sedan på Svarta havet utanför Odessa där den ryska mördarregimen nu dagligen skjuter raketer mot staden i bakgrunden. Bilden till höger visar en sådan attack.
Foto: AP Photo/Petros Giannakouris och privat
Hur summerar man tre decennier på en lokaltidning som Dalslänningen på ett rimligt sätt? Frågan har ställts flera gånger den senaste tiden i och med att jag nu officiellt slutar som chefredaktör och ansvarig utgivare efter mer än trettio år.

I en radiointervju i samband med tidningens öppna hus häromdagen lät det sig inte göras, och knappast heller i en spalt som denna. Ärligt talat är det kanske inte så viktigt när omvärldsläget just nu förmörkas av krig.

Hur som helst har jag under åren upplevt tidningsmakandets epoker på ett sätt som få, nu aktiva tidningsmänniskor kan summera. På 1970-talet deltog jag i ett besök på tidningen Dalslänningen utan att ha en aning om att jag senare skulle arbeta där. Chefredaktör Gordon Skoglund tog emot och det var i hög grad en tidning där sättmaskiner med bly och gamla produktionsmetoder ännu var i bruk. När jag på 1980-talet återkom till Dalslänningen för att producera bland annat tidningen Älvsborgs Nyheter och Vänersborgaren var tidningen mer moderniserad. Fotosättmaskinerna hade gjort sitt intåg med datorstöd och remsor med text och bilder som vaxades på baksidan – inte sällan av mig som instruerade grafikerna om hur jag ville ha sidorna. Vaxpapperet monterades, fotograferades av i repron och plåtar för tryckpressen blev resultatet. Hantverket och yrkesskickligheten bland grafikerna i denna process var stort.

Datorerna blev lätthanterligare och mer och mer gjordes de följande åren helt klart på skärm.

I dag är mantrat digitalt först – och tidningen har för många blivit en app man ser på läsplatta eller i telefonen. Papperstidningens produktion är på väg att tas över av robotar.

Utvecklingen har sannerligen varit omtumlande. Produktionsstegen har minskat drastiskt, men för den enskilde reportern har arbete och ansvar ökat markant när allt vilar på deras axlar. Inte sällan är arbetet lika stressigt i dag när allt ska publiceras på ett i sig enkelt sätt, som det var förr då en deadline, särskilt för foton, var absolut nödvändig att hålla. Den digitala publiceringen däremot sker löpande och saknar deadline. Allt ska publiceras direkt.

Nyhetsmässigt är det förstås massor av händelser som etsat sig fast, och sådant som inte riktigt gjort det men som ger plötsliga minnesbilder när man bläddrar i gamla tidningslägg. 2022 bleknar det mesta när det fruktansvärda kriget i Ukraina pågår, och kastar samma oroande skuggor som man kunde läsa om i Dalslänningen under krigsåren på 1940-talet.

Några saker sticker förstås ut i ett dalsländskt perspektiv:

– Nedläggningen av Lear/resterna av Volvo Dalslandsverken med fult politiskt spel i kulisserna och demonstrationen med 10 000 människor som följde.

– Den positiva utvecklingen av turismnäringen som satt fart på mycket i Dalsland, liksom satsningar som Kanotmaraton.

– Striderna om Dalslands sjukhus och att rädda kvar sjukvården i Dalsland vilket i någon mån lyckats.

– Filmfestivalerna och filminspelningar som Smala Sussie, Kopps, Offside och många fler.

– Polisneddragningarna i Dalsland.

– De eftersatta vägförhållandena med märkliga lösningar som sänkt hastighet istället för upprustning av vägnätet.

– Gruvdrift och vindkraft som upprör många känslor.

– Skilda gästspel på Baldersnäs, då inte minst Ingvar Oldsbergs satsning och det numer kinesiska ägandet.

– Frågan om en Dalslandskommun som till och från varit aktuell alltsedan 1960-talet, eller ännu tidigare och lär återkomma.

– Egendomliga projekt och undersökningar som krävt stora offentliga insatser och ofta snabbt glömts bort efter ett tag utan att lämna några spår efter sig.

Listan kan göras oändligt mycket längre.

Mest är det förstås människorna man mött som man bär med sig. Både dem som man haft ett nära utbyte med, och de som varit lite "stöniga" har faktiskt en plats i hjärtat.

Annat att minnas är Valborgstal och Nationaldagstal jag fått hålla på de flesta orter i området.

Dalslänningens redaktion har varit ett starkt team under åren som gjort strålande insatser. Vi har kunnat öppna lokalredaktioner i både Ed som Färgelanda. Att hinna bevaka allt – stort som smått – är en tuff uppgift men alla har verkligen gjort vad de kunnat och det har gjort avtryck. Medarbetarna har växlat under åren och det är bra. Nya krafter ser saker med andra ögon och var och en har sin specialitet. När jag nu lämnar över till Sofie Borg och hennes kollegor blir det en liknande förändring som då jag själv i 35-årsåldern kom till Bengtsfors och upptäckte Dalsland och dess fantastiska skönhet.

Fredagens öppna hus, som också blev en slags avtackning, var helt överväldigande. Tack till alla som deltog och alla andra som har hört av sig!

Thomas Wallin

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.