Tankar inför helgen: Kärlekens väg

Familj
PUBLICERAD:
Katia Postol.
Vägen till korset, det vi ibland kallar för kärlekens väg inleds genom att Jesus rider in i Jerusalem hyllad som en kung. Den slutar med att han är förrådd ensam och korsfäst.

Samma röster som hyllade honom då han red in i Jerusalem ropade sedan: Korsfäst, korsfäst! Men där emellan delar han en påskmåltid med sina vänner lärjungarna. En måltid i kärlek och nära gemenskap. En rastplats i hela denna dramatiska våg till korset. En rast plats mellan glädje yra och djupaste förtvivlan. Vilken resa! Från känslan av seger och hyllning till förakt och övergivenhet.

Undrar vad lärjungarna kände den där dagen då Jesus red in i Jerusalem och människorna hyllade honom. Lärjungarna som kom från det allra lägsta skiktet i samhället som ingen gav någon särskild uppmärksamhet såg Jesus. Han dem gav dem mening och en uppgift som fick dem at lämna tryggheten, eller i alla fall det kända och gå ut i ovissheten. Hur starkt måste inte det mötet ha varit? Som en förälskelse! Som de måste älskat honom!

Tänk er att bli så sedd för just den du är. Någon som kommer och säger: Jag ser dig, jag ser allt vad du bär på och längtar efter, jag ser vilka fantastiska möjligheter du har, jag behöver dig, du är viktig! Och oändligt älskad! De lämnade allt och följde honom. De fick se hur han förändrade människors liv. Helade människor, upprättade människor, lyfte in människor tillbaka från utanförskap in i gemenskap. Men de fick också möta maktens rädsla och hån. De fick se hur han ifrågasattes och förlöjligades. Men det gjorde att de kunde identifiera sig med honom. För hur många gånger hade de inte varit utsatta för samma sak? Men Jesus tycktes inte bli nerdragen av det. Hans egenvärde och hans öppenhet tycktes opåverkad av allt detta. Tryggt stod han där kärleksfull och öppen. Vilken frihet!

Tänk er att sedan se hela världen som du känner den, erkänna och hylla den du valde att följa. Vilken bekräftelse! Hyllad som en Kung fast han kom ridande på en åsna. Ingen förlöjligade honom, utan upphöjde honom som om han hade kommit inridande på en ståtlig häst med skinande rustning. Han red in med fötterna nästan nuddande marken, i ögon höjd. Inte på en stridshäst utan på en helt vardaglig åsna! Skulle vi göra en jämförelse med idag skulle det vara som om han kom på en cykel istället för i en limousin med svarta rutor.

Vilken bekräftelse, vilken stolthet att vara de som var närmast honom! Sedan tar saker en oväntad vändning. Den upphöjde och folkkäre blir den uthängde, den föraktade. Lärjungarna flyr, de överger. Rädslan tar överhand. De överger sitt hjärtas övertygelse. Rädslan att också jag ska bli den uthängde, föraktade, plågade vinner över minnet av hur kärleken genomlyst deras liv. Men vi som hört berättelsen vet att kärleken vann över rädslan, ljuset över mörkret och livet över döden. Vi vet att Gus kärlek sprängde alla gränser. Att det inte finns ett utanförskap i Gud, utan att vi alla är medborgare i Guds rike, ingen skiljemur och ingen fiendskap. Och att Jesus aldrig fördömde lärjungarna för deras svek. Nej han kom tillbaka och med samma kärlek såg han på dem och deras möjlighet. Inte en ända förebråelse faktiskt. Det enda han frågar Petrus är: Älskar du mig! När Petrus svarar ja så blir allting nytt och han blir den som får föra kärlekens glada budskap vidare, alltså evangeliet:

Att kärleken övervinner döden och ger nytt liv.

Katia Postol, präst i Steneby pastorat

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.