Mot slutet av fastetiden det här året har vi ofta anledning att reflektera över allt som sker runt om oss i världen. Ja, vad händer med oss själva mitt i denna värld? Samhörigheten gör sig påmind, men även viljan att ta avstånd från allt det destruktiva som vi ser lite på avstånd. Nöd och elände är en alltför stark verklighet för alltför många nu. Våra små vardagsbekymmer bleknar eller ter sig rent av som relativt lättlösta.
Det finns bland oss människor en djup erfarenhet av att se något nytt kunna växa fram ur nöd, omöjlighet och uppgivenhet. Som enskilda har vi förmåga att ställa till det för oss och bli tvungna att finna lösningar för att gå vidare. Försoning i våra liv handlar om eget arbete. Förhandling. Kamp. Ibland kan situationer se rent omöjliga ut. Det kan krävas tankeförmåga och fantasi för att använda ödmjukhet, förlåtelse, prestigeavsteg och förnedring som verktyg. Försoning i våra liv handlar också om nåd. Om en gåva vi får ta emot, att livet vill oss väl, även när allt har rasat samman, när allt verkar omöjligt och hoppet är ute. Livet själv vill läka och vi kan få överlämna oss till denna process.
Bibeltexten i Mark 12:1-12 återger hur Jesus talar till de styrande som annars är vana att veta bäst själva. Han framställde inför dem en bild av hur de som arrendatorer av en vingård, dvs de hade anförtrotts uppdraget att leda och vårda sitt folk, svek vingårdsägaren och på ett ytterst själviskt sätt röjde undan och dödade de som de ansåg vara obehöriga konkurrenter. Vi får en bild av rättvisans, kärlekens och sanningens kamp mot egoismen och storhetsvansinnet. Av rädsla för folket vågade makthavarna dock inte gripa Jesus. Han påminde dem dessutom om, att alla grundstenar i ett husbygge är beroende av varandra, speciellt den lilla föraktfulla hörnstenen, som bär upp och anger väggarnas riktning. På så vis kan en ledare medverka till att ta sig ur svåra situationer. Att söka insikt för att på ett ansvarsfullt sätt reagera i tid, eftersträva försoning och så långt som möjligt återupprätta ömsesidigt förtroende ger förutsättning för att kunna leva vidare i fred med samtiden.
Det var Jesus egna uppdrag att offra sig själv, för att som närvarande försonare upprätta och bevara ett gott förhållande mellan Gud och människor, skapa fred och medla. Läs gärna Ps 38 i Psalmboken.
Anna-Lena Forsdahl
Präst