Nils Eliassons livsverk finns nu på rätt plats: ”Jag är stolt och imponerad”

Hembygdsforskaren Nils Eliassons livsverk om Nössemark finns nu där det hör hemma, hos den aktiva hembygdsföreningen.

– Jag är stolt och imponerad, säger Nils son Keith Eliasson som gått igenom materialet och återbördat det.

Dalslänningen berättade i oktober om Dalslandsmedaljören och hembygdsforskaren Nils Eliasson och hans son Keiths arbete med materialet.

– Min genomgång av alla lådor väckte fina minnen till liv men också en beundran för alla de andra duktiga berättarna om sin gränsbygd genom tiderna. En genuin kärlek till det vackra landskapet och dess inbyggare genomsyrar såväl deras som Nils verk till glädje för senare generationer, säger sonen Keith Eliasson, som berättar personligt om saken:

"En särskild tanke går gärna till min farfar, Johannes på Lövudden. Jag fick aldrig träffa honom själv men hur han och hustrun Kristina med måttliga resurser drev sin gård och födde elva barn väcker beundran. De vilar sig nu från det hårda slitet vid Nössemarks kyrka med vacker utsikt över Stora Lee. Uppe i backen ovanför i deras närhet finns nu Nils skrifter i hembygdsföreningens vita villa. Mellan boningshuset och ladugården fanns ett litet uthus och där var en minimal del avdelad till Johannes snickarverkstad. Där byggde han upp en enkel svarv och skapade vackra grötfat åt alla barnen. De skulle också alla ha en likadan kista med finurliga lönnfack och en vacker oval svepask, båda skapade med exakt precision. Farfar lyckades till och med att bygga en gitarr med sina enkla verktyg. Den hängde i vår lilla hall tillsammans med kistorna under min uppväxt. Jag försökte lära mig spela, men lyckades tyvärr aldrig. Fast det var då inte gitarrens fel! Grötfat med slevar har jag kvar och till min glädje visar äldsta barnbarnet Lovisa stort historie- och släktintresse och tar väl hand om de fina kistorna. Pappa Nils tog mig ofta med på roddturer för att fiska eller beskåda sågen, där han arbetade som lärling i tonåren. Han var mycket stolt över släktträdet han planterat utanför förstubron vid samma tid och som växte till avsedd, mäktig storlek under åren. Vid sista resan med pappa till Lövudden var han redan allvarligt märkt av sin cancersjukdom, men ville med stor möda ändå ta med mig till berget bredvid, där han byggde upp en ”skvaltkvarn” för att leka med som liten pojke."

Bistra krigsår

Keith Eliasson berättar vidare om sin far och sina minnen:

"Under de bistra krigsåren gällde det att försörja sig så gott det gick med de arbeten som bjöds. Efter kortare prövotider som dikesgrävare, skeppsgosse mm så hamnade Nils i Stockholm, där han lyckats få anställning på en verktygsfirma. Ekonomin var alltjämt knapp och fick en tid lite hjälp av en egen postorderfirma för försäljning av klädnypor. Vid flytten var jag två veckor gammal. Pappas hjärta rymde mycket, men en viktig del var för alltid förankrad i Dalsland. Ett av mina tidiga barndomsminnen är, hur det på kvällar och nätter knattrade från det stängda köket, där pappa satt och skrev på sina böcker. Detta fick ske på kvällar efter arbetet och på knappt tilltagen fritid. Hans gamla skrivmaskin fick flytta med till hembygden med övriga kvarlåtenskapet. Jag lärde mig själv ”pekfingervalsen” och minns hur de gamla hävarmarna fastnade i varann och hur färgbanden måste ses över titt som tätt.