Under onsdagen högg grävmaskiner på allvar in för att riva Hagaskolans gamla matsal i Ed. Karl-Erik Andersson skriver nedan om några personliga minnen från skoltiden, som kommer i dagen när han ser den byggnaden falla.
Matbespisningen på Hagaskolan i Ed är sig inte lik. Vi som en gång i tiden gick på skolan och med viss möda förkovrade oss till någorlunda dugliga samhällsmedborgare för så där en drygt sextio år sedan känner inte igen oss.
Den stora men lite idylliska huskroppen har fått stora sår i sidan och är på väg att bryta ihop inför grävskopans attack. Där fönstren suttit gapar mörka hål och den stora, som vi tyckte, trappan upp på verandan saknar räcken och ser trots sin storlek oerhört bräcklig ut. Men ovanför där dörren suttit finns ringklockan kvar som kallade oss till måltider förr i tiden.
Det var i denna lokal som vi lärde oss äta både tomatsoppa och vaniljpudding . Inte tycka om, men hjälpligt äta, för att inte råka ut för tråkigheter. Vi bondebarn tyckte kanske heller inte om den pastöriserade mjölken som var mycket tunnare än vår egen mjölk hemmavid, serverad direkt från kon.
Det här var innan pizzan och andra utländska maträtters tid. Möjligen var det svenska köttbullar som var favoriträtten framför andra.