Tankar inför helgen: Tåget som når ända fram

Familj
PUBLICERAD:
f. Thomas Andersson, S:t Petri katolska församling.
Foto: Privat
Mark. 10:46-52
Jean Lafrance "Man måste ta rätt tåg. Viljans och uppoffringens tåg är vackert och förföriskt. Det avgår när man vill - omedelbart. Tyvärr kommer det aldrig fram. Den Helige Andes tåg är fattigt, miserabelt. Det har svårt att komma igång, men det är det enda som når målet, himmelriket."

Två tåg. Det ena på väg ut ur Jeriko. Glädjerop och sång. Stort och mäktigt. Lätt att känna sig helig och helgad tillsammans med sina grannar, vänner och denne helbrägdagörare, Josefs son, Jesus! De följer honom vid hans sida. Försöker att vara så nära honom som möjligt. Och tåget rör sig, en lycklig känsla av att allting sker just nu, omedelbart – och jag får uppleva alltsammans. Det är nästan som en vacker gudstjänst.

Det andra tåget. Det har inte riktigt kommit igång. Det har stannat vid vägkanten i en människas själ. Det kan på något sätt inte komma ut ur ett hjärta. Det har förlorat förmågan att se spåren, vägen.

Timaios son kan inte glömma att han är ensam. Hans drömmar, som en gång ledde honom framåt under hans ungdomstid, har nu börjat äta upp sig själva inifrån. Andens tåg har stannat vid en vägkant.”Minnet av en gammal värld…hur den såg ut…Timaios, minnet av min far, som lämnade mig vid vägkanten…när jag blev blind och inte längre var till någon nytta…”

Det miserabla tåget gjorde halt på ett sidospår.

Men det är på detta sidospår den lyckliga vägen till himlen börjar, för Timaios son tror. Det tar sin tid med tro, men han tror.

Hans von Balthasar skriver om en människa som tror – ”Tro betyder att människan står till Guds förfogande, och när därför Kristi kraft utgjutes i en sant troende får Kristus genom sin "kraftförlust" den troende för sig själv…”

Ja, just så. Äntligen, allt är slut, han ser ingenting. Och då äntligen kan Kristus ta sin troende till sig själv och följden är bara en enda – helande, antingen till själen eller till kroppen.

Kära systrar och bröder! Det är så många mänskliga erfarenheter sammanfogade i den här berättelsen. Värdet hos en människa, en Bartimaios som är blind, bönen ur ett hjärtas djup, hur långt skall vi tänka att den kan nå och naturligtvis själva undrets ögonblick, då allt plötsligt blir annorlunda. Kanske inte att man alltid blir lyckligare än tidigare, men man helas åtminstone från vägkantens utanförskap. In i en gemenskap, nu lite klokare och mer förstående förmodligen.

Vi talar gärna om att leva i nuet. Det är viktigt. Vi kan välja det och acceptera att göra det! Men ögonblicket…nej, det styr vi inte över.

Bara den ”Evige” behärskar ögonblicket. Därför helas Timaios son på en gång. Vi borde som kristna aldrig tappa modet i besvärligheter, eller bli högmodiga när det går oss väl. Just på grund av detta. Gud har gett oss fri vilja. Våra långsiktiga planer låter han oss arbeta med. Dem har han gett oss makten över. Men inte över ögonblicket! Ögonblicket - det är helt enkelt den andra sidan av evigheten.

f. Thomas Andersson, S:t Petri katolska församling

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.