Måndagens nyhet där högstadieskolan Bengtsgården i Bengtsfors hamnade illa till i Skolinspektionens långtidsgranskning av skolor med låga resultat var inte upplyftande.
Riksnyheten att 28 skolor utmärkte sig speciellt, främst när det gällde låg andel godkända elever, är illavarslande. I all synnerhet som det bara rörde tre skolor i småkommunerna - Bengtsfors, Gullspång och Lilla Edet. Resten var problemskolor i större städer.
I samma tidning kunde Dalslänningen fortsätta berätta om de utdragna bekymren för skolan i Färgelanda, där ett konsultföretag nu slagit fast att lärarkostnaderna per elev är för höga.
Oavsett vad som är rätt eller fel i verkligheten, framstår det som alltmer problematiskt att lägga ett så stort ansvar som skolan innebär, på mycket små kommuner som ofta har många andra svårigheter att brottas med. Det väcker onekligen frågan om det inte i likvärdighetens namn är dags att ta steget till en skola där staten har ansvar för att finansiera, skapa måldokument och stå för undervisningen.
Skolans svårigheter är inte något nytt fenomen. I Bengtsfors har Skolinspektionen studerat läget sedan 2010 och fram till 2019. Under den tiden har problemen inte gått mot en lösning.
Tidvis har ändå Bengtsgården framstått som en relativt välfungerande skola.
En period togs det krafttag på skolan för att rycka upp både miljö som verksamhet.
En orsak till utvecklingen på skolan skulle kunna vara en generationsväxling med problem att rekrytera nya lärare på en liten ort. Ett vanligt problem i nästan alla kommuner. En annan faktor som tas upp i undersökningen är givetvis den plötsliga ökningen av elever med utrikes bakgrund. De utgör 34 procent av eleverna mot 26 procent i riket, vilket naturligtvis blir svårhanterligt i en liten kommun. Bara 67 procent av eleverna uppnådde godtagbar behörighet till gymnasiet, mot 84,3 procent i riket.
Som lekman kan man även spekulera i om inte all kontroll och rapportering till följd av olika regler går ut över undervisningen i stort. Som lärare måste det vara oerhört betungande att ha den rapportskyldighet som verkar föreligga inom skolan. Dessutom är det ett känt problem att påstridiga föräldrar, av ett eller annat skäl, lägger sig i undervisningen på ett inte alltid så genomtänkt sätt. Om detta vittnar många lärare.
Skolinspektionen sätter dock fingret på andra saker, som att kommunerna som huvudmän inte ger tillräckligt stöd till sina rektorer, och mer har fokuserat på organisation än undervisning. Om det är så i Bengtsfors fall lämnar vi därhän. Att vara rektor är säkert ingen dans på rosor någonstans i dagens Sverige, men intrycket är ändå att detta inte är det största problemet i Bengtsfors.
Frågan som ställs på sin spets i Skolinspektionens granskning är alltså om så små kommuner som de vi har i Dalsland alls har kapacitet att ansvara för undervisning? Finns resurserna? Är politikerna kapabla att fatta rätt beslut? Blir undervisningen rättvis?
Åsikterna mellan partierna på riksplanet när det gäller förstatligad skola går brett isär. Det borde de inte göra. Ställer staten kraven ska man också ta ett ansvar för att verksamheten bedrivs på ett korrekt sätt. I hela Sverige.
En statlig skola skulle sannolikt ge en bättre skola, större rättvisa var i landet man bor, tydligare mål och uppfyllelse av dessa.
Thomas Wallin