Insändare: Storstadsperspektiv bakom polishändelsen i Torrskog

Insändare
PUBLICERAD:
Insändaren berör det uppmärksammade fall där en polisman fick foten överkörd vid en händelse i Torrskog.

Apropå fallet om den idag 77-årige man, som nyligen dömts vid Vänersborgs Tingsrätt, avd 1,rotel 06.

Vi vet, att vara polis ofta är att vara i en utsatt position. Vi förstår också, att det måste vara en stressfaktor att inte veta vad som väntar på en brottsplats. Men i fallet med den nu vid Vänersborgs tingsrätt nyligen dömde nu 77-årige mannen, fortsättningsvis kallad XX, verkar det ha gått riktigt över styr. Händelseförloppet finns refererat i denna tidning den 13 april. Flera insändare berättar också om förloppet. Domen på 14 sidor är intressant.

I våra ögon verkar det delvis vara en fråga om perspektiv, storstadsperspektiv mot landsbygds/glesbygdsperspektiv. Här verkar finnas plats för polisledningen i Östra Fyrbodal att genom vidareutbildning i psykologi och mänsklig kommunikation och beteende överbrygga dessa perspektiv unga eller nya poliser.

Vi dubbelbor i centrala Göteborg och Torrskog och har båda perspektiven. I Göteborg är man i vissa situationer lite vaksam, i Torrskog aldrig. Att jag här, på väg att hjälpa en kvinnlig granne, skulle stoppas av en civil polis, som kräver legitimation utan motivering för att några minuter senare ha en pistol riktad mot mig, är nog det sista jag skulle kunna föreställa mig. Troligtvis skulle jag också instinktivt försökt fly. Speciellt som om gårdens manlige innevånare hade ett kriminellt förflutet.

Ungefär så lite förenklat verkar det ha gått till. Har man som XX bott hela sitt liv i Torrskog på samma gård, är ju inte detta precis ett scenario man förväntar sig. Naturligtvis blir man skrämd, uppjagad och uppfattar inte att det är en polis. Det var troligtvis också svårt att veta vilka de två andra civilt klädda en bit därifrån var.

Hela vår familj, små som stora, är bestörta. Vi tycker, som så många andra i området, att hela historien är absurd och domen orimlig.

Vi tycker, att rättsförfarandet verkar vara mest bristfälligt och ensidigt. Vid rättegången finns en målsägande polis, en åklagare och endast två vittnen, som också är poliser. Inga utomstående vittnen finns. Om försvarsadvokaten läser vi inte mycket; ej heller om slutpläderingen, vad vi kan se. Rättegången domineras av en part. Men vi förutsätter, att det som motvikt, i personundersökningen har talats med personer i XX:s närområde för att få en rättvisande bild av XX. Det sägs finnas god lokalkännedom hos polisen.

Jag säger inte att så är fallet. Men det skulle ju kunna finnas risk för kollegialitet mellan poliser. Hur hade historien avlöpt om XX hade haft en passagerare i bilen?

Att lokalpolisområdeschef Jenny Wester försvarar sin personal i en insändare är helt förståeligt och också vad man förväntar sig av en arbetsgivare. Att reflektera lite över om något hade kunnat göras annorlunda, hade varit klädsamt. Jenny Wester skriver att ingen hänsyn tas till exempelvis ålder vid brottsutredningar. Då kanske ni skulle ta och börja med det?

Det här handlar inte så mycket om politik, möjligen svensk kriminalpolitik, utan om lokalkännedom och dialog. På radion hör man om medborgargarde i Bengtsfors. I de större städerna fortsätter skjutningarna och bilbränderna.

Vi har känt XX i många år och vet att XX är en fridsam, vänlig och synnerligen hjälpsam person. Det måste vara mycket märkligt, att utan att ha gjort någonting överhuvudtaget hamna i ett hotfullt kafkkalikande skeende, som accelererar till 3 eller 4 dagar i häkte, 220 dagars samhällstjänst motsvarande 9 månader i fängelse, 15 000 i skadestånd till målsägande, 800 kr till bottsofferfonden(!) och 8 000 till del i försvarskostnader. Övrig försvarskostnad, 33 930 kronor, betalar vi skattebetalare. Det sistnämnda en ganska stor summa med tanke på resultatet.

Har man prioriterat rätt när det gäller brottsbekämpning i ett samhälle med tilltagande kriminalitet?

Insändaren berör det uppmärksammade fall där en polisman fick foten överkörd vid en händelse i Torrskog.

Ann-Marie och Bertil Smidfelt

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.