Hoppa till huvudinnehållet

Folke Torkildsson 100 år: Korv och mos är jubilarens favorit

Publicerad:
Reporter Tommy Löfgren
Tommy Löfgren
tommy.lofgren@dalslanningen.se
Folke Torkildsson, Bengtsfors, 100 år den 2 maj.
Folke Torkildsson, Bengtsfors, 100 år den 2 maj. Foto: Tommy Löfgren

Söndag den 2 maj fyller Folke Torkildsson, Bengtsfors 100 år. Det är en pigg jubilar som kommer att fira sin högtidsdag på Granåsgården där han sedan några år bor. Det sker i sällskap av barnen Göran och Monika och deras respektive.

Som 100-åring har han fått vara med om en omvälvande samhällsutveckling genom 1900-talet fram till våra dagar.

Folke Torkildsson bor på avdelning Tallen på Granåsgården. Här tillsammans med barnen Monika och Göran.
Folke Torkildsson bor på avdelning Tallen på Granåsgården. Här tillsammans med barnen Monika och Göran. Foto: Tommy Löfgren

– Det var en helt annorlunda tid när jag växte upp. Det går inte att jämföra, berättar han.

Han föddes 1921 på föräldragården i Rölanda som äldst i en syskonskara av tre.

På den tiden var det kroppsarbete som gällde, både inom skog och byggnationer. Man fick vara beredd att hugga i och göra sin del för att det skulle hända något.

16 kronor i veckan

Folke minns hur han börja i skogen med att hugga ved åt storbolagen och fick ta det som fanns. Som 16-åring jobbade han på Tingvallamossen.

– Det var tungt jobb och dåligt betalt. Jag fick bara 16 kronor i veckan men ville tjäna mer.

Han sökte upp förmannen och föreslog att han skulle få börja med att skära torv som var ett bättre betalt arbete. Men förmannen tyckte först att han var ung och klen för det jobbet. Folke gav sig dock inte utan tjatade till sig ett byte.

– Då kunde jag tjäna upp till 32 kronor i veckan.

I beredskap

Det var också oroliga tider. I Europa rustade Tyskland för krig och gick sedan in i andra länder. 1941 tog man Danmark och Norge. Därmed stod tyskarna på andra sidan den svenska gränsen. Folke Torkildsson fick då som så många andra rycka in i det militära. Det blev en närmare tvåårig beredskap vid Eda skans i Charlottenberg.

– Vi såg tyskarna ibland, men hade ingen kontakt med dem, säger han.

Folke och bilar är något som alltid hört ihop. Självklart ska han ha en bilskylt på sin dörr.
Folke och bilar är något som alltid hört ihop. Självklart ska han ha en bilskylt på sin dörr. Foto: Tommy Löfgren

Han minns en gång då läget hettade till. Då blev det permissionsförbud och de rekryter som hunnit åka iväg hemåt kallades tillbaka.

Mötte Gunhild

1946 träffade Folke en flicka vid namn Gunhild, som också var från Rölanda. Tycke uppstod och ganska snart blev det aktuellt med giftermål. 1947 gifte de sig i Rölanda prästgård.

– Kyrkan renoverades just då så där kom vi inte in.

1950 flyttade de till Bengtsfors. Folke hade fått jobb med att köra ut timmer från skogen. Då spände han sin nordsvenska häst för vagnen och körde in till Bengtsfors.

Sedan började han som grävmaskinist på en lokal firma och 1960 bytte han till Statens Vägverk. Då handlade det mest om sprängjobb när vägar skulle dras fram och broar byggas runt om i Västsverige. Senare blev Vägverkets station i Bengtsfors den fasta punkten.

Följde tiden

Folke var tidigt ute i olika sammanhang. Han var till exempel den förste i området som skaffade tv när de bodde i Rabben på Sidan Norra i Bengtsfors. Då blev hemmet en samlingspunkt för släktingar och vänner som ville ta del av nymodigheterna.

Bilar har också varit ett stort intresse för Folke och han har alltid tyckt om att sitta bakom ratten. Som pensionär anlitades han av Harry Hansson Bil och andra lokala bilfirmor för att transportera bilar fram och tillbaka från olika försäljningsställen.

Själv körde han bil fram till och med 92 år ålder. I dag pryder en bilbild med hans namn dörren på Granåsgården.

Hyrde bil

Systern Greta bor i Munkedal och de har regelbunden kontakt via telefon. Men det kan också vara trevligt att ses någon gång. Folkes barn Göran och Monika berättar en episod som visar att bilintresset höll i sig länge.

– När pappa var 92 år tog han rullatorn och promenerade ner till Bilbolaget och hyrde en Saab för en dagsutflykt till Munkedal och en träff med Greta, säger de med ett skratt.

Hårda fotbollstag

Jakt, fiske och friluftsliv med den egenhändigt byggda sommarstugan i Ånimskog som bas har varit ett stort intresse. Ett annat är idrott som han fortfarande följer genom tv. Själv spelade han fotboll i sin ungdom. Men det slutade illa när de mötte ett benknäckargäng från södra Dalsland.

– Där var det en som sparkade av benet på mig. Jag fick ligga tre månader på sjukhuset i Bäckefors.

Hustrun Gunhild gick bort för två år sedan och bodde då också på Granåsgården. Folke är tacksam för de 70 år de fick tillsammans, men känner förstås saknad.

Korv och mos

Folke trivs bra på avdelningen Tallen på Granåsgården och säger att det finns inget att klaga på.

– Maten är bra. Mest tycker jag om när vi får korv och mos, säger han.

När Granåsgården fick ett utbrott av corona blev Folke smittad, men inte särskilt sjuk.

– Jag fick lite feber några dagar. Annars var det inget att prata om.

Frågan är obligatorisk och måste ställas: Hur blir man så gammal och frisk upp i åren?

– Inte vet jag. I mitt fall har nog hårt arbete spelat en roll. Man dör inte av att arbeta. Och så har jag varit måttlig med alkohol, säger Folke Torkildsson.

Artikeltaggar

BengtsforsFamiljGranåsgården

Så här jobbar Dalslänningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.